lördag, augusti 05, 2017

I'm back - äntligen en inspirerad lördag!


Ja! Efter flera monumentalt sega dagar utan lust och ork att göra just nånting (inte så konstigt med tanke på skallens tillstånd kanske), är det extremt skönt att från i eftermiddag känna igen sig själv igen.
Fick lust att baka kladdkaka, göra fruktsallad, promenera, och det ena med det tredje. Så det gjorde jag.
Och en promenad gör alltid susen. Jag har så lätt att fastna nämligen, inne och hemma, framför telefonen eller serier, när jag varit tvungen att hålla mig stilla ett tag. Även när rastlösheten börjat komma krypande. Det är så svårt att komma till skott och bryta sig loss, veta var man ska börja!
Att då ta en runda, om så bara en liten runt kvarteret, är verkligen guld. Kroppen och hjärnan vaknar till, och jag kommer hem med ny fixarmotivation.

Efter kvällens promenad, tillsammans med min vattkoppskurerande man, bestämde vi oss för att hänga upp en darttavla som min käre far skänkt till oss, i garaget. Ok det var helt och hållet min mans idé, men jag hakade entusiastiskt på!
Så vi tävlade lite (jag vann till slut med 4 poäng, inte för att det är viktigt meeen) och dödade några spindlar, och fantiserade om att uppgradera aktivitetscentra-möjligheterna i garaget ytterligare genom att skaffa dit nåt begagnat gammalt pingisbord.
Bara att rulla ut bilen på fyratimmarsparkeringen och fälla ut bordet och spela ju! Hur kul?!

Nå, nu är jag här i hemmets lugna vrå igen, och har redan börjat planera för morgondagens middag... vad händer? Är det höstrutinlängtan som kickat in? Eller bara the wonders of the promenix? Praktiskt, i vilket fall.
Imorgon innan mötet ska jag åstadkomma nåt slags pulled beef på en fransyska som ligger i kylen och väntar, så nu står lergrytan och gonar till sig med lite vatten i.
Eller ja, jag åstadkommer ju inte så mycket, slänger ihop lite grejer och skjutsar in i ugnen ba, och åtta timmar senare äter vi resultatet.
Tänkte testa ett recept med lök, krossade tomater, salt och peppar. Mest för att det är typ det vi har hemma. Hoppas det blir oäckligt.


Jo en annan grej. På måndag börjar jag jobba heltid. HELTID. Har inte gjort det på hur många år som helst! Och aldrig på förskola. Har gruvat mig massivt och undrat hur det ska gå. (Gillar verkligen inte att spendera merparten av min tid på arbetet, och är väldigt tacksam över möjligheten att ha sluppit det ett bra tag.)

Men nu försöker jag se det rätt positivt. Det är ju bara tillfälligt, i några månader, och i syftet att jag ska kunna vara hemma så länge som möjligt med mitt barn sen. Dryga ut mammapengarna så mycket jag bara kan. Fin målbild ändå!
Plus att det nästan känns lite skolstartspirrigt nu. Önskar bara att jag hade användning för ett nytt pennskrin med spännande, färgglatt innehåll.
Men jag tänker i alla fall måla naglarna i nån fin färg, och vara så frökenmysig jag bara kan för de små trollen.

Ser det som en spännande utmaning! Och dessutom slutar jag ju tidigt var tredje dag, och kommer ha goda möjligheter att ägna mig åt mitt ideella arbete de dagarna. Samt att vila.

Längtar dock redan till månaden innan förlossning, då jag ska vara ledig och hemmafixa en masse. Ser framför mig hur jag går runt och småmyser på ett moderligt sätt, fixar storkok och brödbak för infrysning, bäddar i ordning i spjälsängen, viker i ordning alla minimala kläder, osv.
Får väl se hur verkligheten ser ut...

Jo förresten jag kom på en konstig graviditetskrämpa jag har! Eller krämpa är det ju inte riktigt. Mer ett irritationsmoment.
Nämligen att det känns lite svullet och tjockt i svalget, nästan alltid. Inte så det är svårt att andas, MEN, det är lätt att bli störigt illamående, speciellt mitt i en måltid. Man sitter och slänger i sig god föda av hjärtans lust, och så rätt vad det är så retas den där nerven i det småsvullna svalget, och så tappar man helt suget att fortsätta äta.
Samt att det är omöjligt att borsta tänderna utan att tjöjsas. Känns som kräkreflexen flyttat upp en decimeter i halsen.
Ja, det är väl det jag har att klaga på.
Plus att jag vill spy vid blotta tanken på sill, som jag i normala fall älskar.

Intressant va? Nån som känner igen? Vad mer vill ni veta? Frågar jag, som vore jag värsta kändisbloggerskan. Men det är jag ju i princip såatteee.


Nu blir det kvällsfika, tjipp å hej!



Suddig inblick i H:ssons aktivitetscentra


torsdag, augusti 03, 2017

Ett plus ett blir...?


Men hallå där!
Bara sju månader sen sist jag skrev, och ett helt liv har hunnit passera.

Nä, inte riktigt. Det mesta är sig likt, med en liten - eller stor - skillnad:
Vi ska få en bebis!
(Inser att chansen är rätt stor att du som läser detta redan vet om 'et, men ah du kan väl spela med lite?)

I slutet av januari beräknas den titta ut, så det är alltså max ett halvår kvar. Tiden går så fort, och så långsamt!

I drygt två månader har vi vetat om denna glada överraskning, och än så länge känns ingen panik, bara ett lugn och en stor glädje. Många frågor och funderingar såklart, men inte så mycket aktiv oro. Visst, vi är väl medvetna om att mycket kan hända och gå fel. Men så är det ju med allt i livet. Varför ta ut oroskänslor i förskott? Sånt kan man ju inte alltid styra såklart, och därför är jag väldigt tacksam över mitt -och J's - enorma inre lugn.

Är alltså i vecka 16 (15+1) nu, och mår generellt bra. Har inte haft så många klassiska graviditetsbesvär, knappt nåt illamående. Lite extra trött bara.
Däremot har mitt huvud varit extra jobbigt och bråkigt. Intensivare migränattacker, mer vardagshuvudvärk.
Dels pga. hormonförändringar, säkert, men också pga. att jag inte kan kapa värktopparna med Treo nu. Alvedon är det enda som gäller, och det vill jag inte ta för ofta. Dessutom är det för amatörer, och hjälper föga.
Har fått triptaner mot migränen, de funkar helt okej även om de inte utplånar hela eländet. Men de hjälper mig att sova bort mycket av smärtan i alla fall.

Nå, nog om detta, vem vill läsa ingående om ens sjuka huvud? Väldigt tråkigt ämne. Men just nu framträdande i min vardag.
(Inne på fjärde dimmiga dagen i rad nu, men hyser hopp om att orka åka och handla lite mat snart i alla fall, och kanske städa hemmet också.)

Hursomhelst. Eftersom jag alltid sett det som självklart att jag nån gång i livet ska vara en mamma, så ser jag såklart mycket framemot detta äventyr! Känns helt overkligt fantastiskt och gulligt och omvälvande att jag - okej, vi - ska få en alldeles egen sötdoftande ljuvlig bajsmaskin, när man mediterar över det.

Samtidigt känns det dock rätt abstrakt fortfarande, även om vi såg vår gulliga lilla körv på ultraljud redan i vecka 11, när den var 3 cm liten.

Vi försöker mest strukturera upp förmånligast möjliga föräldraledighetsplaner, ta oss fram i barnvagnsdjungeln (lättkörd vagn som får plats i en Golf 2017-skuff, tips mottages tacksamt!) och planera rent utrymmesmässigt i hemmet för det här lilla tillskottet.
En bebbe i en tvåa lär väl inte vara några problem egentligen, men vi hoppas på att kunna byta till oss en trea i samma område, ganska snart. Inte minst för att få ett extrarum till påhälsande släktingar; något säger mig att de kommer dyka upp mer frekvent framgent.


Nu hör bebben när vi pratar, och rycker tydligen till om höga ljud dyker upp nära magen. Den övar på andning och ansiktsuttryck, tuffa moves, samt har börjat bilda mekonium (läs beckbajs). Bland annat. Full huggning där inne, helt enkelt!

Inom några veckor ska jag tydligen kunna känna hur den rör sig. Då blir det nog snäppet mer verkligt, alltihop.


Jag har även börjat föreviga den lilla kalaskulan som blir allt svårare att dölja, och i äkta blogg-anda börjat trixa med bilderna i nån pluttenuttig shabby chicig app?! Skyller allt på hormonerna, och bjuder till... varsågoda:







Jo. Jag äger fler plagg än den där klänningen. Och ja jag döljer nån ful folderhållare på vårdcentralens toa med ett knöligt hjärta.
Och jo, det är kul att se hur formen ändras så snabbt, från lite mer jämnsvullen förra veckan, till mer tydlig lillboll denna vecka.
Tycker i alla fall jag.


Risken finns att jag börjar skriva oftare nu... *tappar genast halva läsarskaran*
Detta är ju ett ganska kul ämne att uppdatera och vilja skriva av sig om!
I alla fall om man är drabbad själv, hehe.

Nå, nu blir det uppryckning i det lilla hushållet.


Peace!


söndag, januari 15, 2017

Projekten, Sundsvall och Pippi Långstrump


Det här med att påbörja projekt är jag ganska bra på.
Att avsluta dem... inte lika skillad på det.
Men idag blev ett färdigt, nämligen tillverkandet av vårt bröllopsalbum!

Alltså, tillverka låter lite väl craftsy, har inte direkt byggt ihop självaste pärmarna och arken. Bara klippt, klistrat och skrivit små försök till käcka kommentarer i marginalerna.

Roligt att ha det färdigt till vår treåriga bröllopsdag (onsdag). TRE! Ja. Var tar tiden vägen, osv, det går ju fortare för varje år, etc.

Andra grejer som är på gång: hänga upp tavlor som bara står lutade här och där mot diverse väggar, plantera kryddväxter och försöka få till nåt slags örtagårdskänsla i köksfönstret, skriva klart den där barnboken jag började knåpa på (och konstnärsgeniet Febe började illustrera) för typ två år sen, lära mig hantera en systemkamera vi har liggandes, läsa ut alla böcker jag påbörjat, fortsätta lära mig gitarr av min eminente speleman... ja ni fattar.

Varför är det så lätt att börja snöa in på nånting men så svårt att fortsätta vara... insnöad?

Jo jag vill måla sovrumsväggarna också. Halvmörkt, i nåt slags mellanting mellan olivgrönt och grått. Varmt, men inte geggigt.
Vad tror vi om det? Skulle inte inredningsdetaljer och annat komma fram på ett trevligt sätt? Skulle det inte vara inbjudande, vilsamt och alldeles underbart?

Det tror jag...

Hursomhelst.

För ett tag sen sa J till mig när vi hade lagt oss på kvällen:
"Du är min räka."
Jag: "Rosa och knölig?"
J: "Nä, liten och älskar havet... Och pepparkornsögon."

Ganska kul tycker jag. Och sant, får en väl tillstå.


Oh, i detta nu spelas "I think of you" med Rodriguez i det lilla hushållet. Vi dansade nåt slags liten bröllopsvals till den, när det begav sig. För tre långa år sen, hähä. Lite nostalgiskt, ändå.

För övrigt har detta år nog varit vårt bästa. Hittills. Vi har lärt känna varann bättre, lärt oss landa och vila i våra nya roller i livet, jobbat ihop oss till ett riktigt tajt och mysigt litet team, och haft mycket roligt för oss, här i vår lilla vardag. Samt blivit något lite piggare.
J gör mina dagar mer gyllene, han plåstrar min själ när den behöver det, han klappar, kramar och förstår så bra. Jag vet helt ärligt inte riktigt vad jag skulle göra utan honom.
     Och det är fint att få känna så.


Jag kollade på alla avsnitt av Pippi Långstrump förra veckan, de låg ute på SVTplay. Har nog knappt sett dem sen jag själv var ett barn och tyckte Pippi var ganska STOR. Skum känsla.
Hursomhelst så fann jag mig själv väldigt engagerad i det hele. Twittrade ett halvt dygn om olika intryck.
Och än är det inte över, ty här kommer mer...

Vad mysigt det är! Såna härliga färger och miljöer. Minns att jag fick drömlivskänsla av godisbutiken med omnejd när jag var liten.
Nu vet jag att det ju är i Visby! Där jag vandrat omkring, levt och frodats. Kul.
Fast på vintern bor de tydligen i en annan stad... föga logiskt... kanske inte inte det mest ologiska med hela storyn, men ändå.

Prussiluskan var ju dock inte alls så gammal och tantig som jag mindes. Pippi inte lika vuxen. Inte heller lika störig som jag hade för mig. Hon var faktiskt mest skön. Väldigt modig. Samtidigt sårbar och ensam.
Gillar hennes inställning, önskar jag hade mer av den själv. När Tommy och Annika frågade om hon kunde åka skridskor till exempel. Då svarade hon enkelt att hon aldrig hade gjort det, så det kunde hon väl säkert.
Va! Det var väl old news för alla, men strunt samma. Jag ska anamma den attityden i mitt liv från och med nu.



Och hallå, hennes pappa är Beppe Wolgers - så härlig person plus karaktär! Hade också blivit förtjust om jag var Prussiluskan (men tack och lov ändå, att jag inte är hon).

Och så Herr Nilsson då. He cracks me up med sin blotta existens. Så liten och retig. Identifierar mig mest med honom, av alla karaktärer.

Det störigaste i serien är kanske att de sjunger lite väl mycket och frenetiskt. Och alla barn som blåser så mycket i lerduvor. Vad är dealen?! Fattar ju att Pippi köpt dem åt barnen, men kom igen, så kul kan det inte vara att blåsa och spela i oändlighet. Låter bra gör det inte heller.
Och så Tommy då. Den gubbige lille pojken med schitzofren dialekt. Men han är ju snäll i alle fall.



För övrigt var vi i Sundsvall i jul- och nyårstrakten. Det var mysigt, vilsamt, intensivt, roligt och lite nostalgiskt.
Vi spenderade bland annat några timmar hemma hos Jacob och Rebecka, som skaffat trea (men bor kvar i Korsta, känns tryggt ändå) och hund. Det slog mig då - så vuxna vi är nu! Jag, kakan och Jake-a-roo vid ett matsalsbord med varsin livskamrat. Det kändes så annorlunda. Som förr men ändå helt nytt. Som förr men mycket bättre. Fint.

Vi var på mysig middag hos Julia och Amadeus också, i det lilla huset med lilla Dagny-katten. Lite samma känsla där.

Ett kvitto på att man inte är nån youngster längre.

Ack så befriande!


Oooch så hann vi bada tunna, basta, lära känna holländare, promenera på isig sjö, spela pingis, gå på traditionsenlig släktmiddag (denna gång slapp vi tack och lov firmajulfesten med stort f som vi överraskande nog fick uppleva på Chow praya river för två år sen), gå på möten och i tjänsten, och hemmamysa med mina mästermysare till föräldrar. Bland annat.

Det var alldeles lagom att åka hem efter en vecka.

Ja, Göteborg är nog hem för oss. I alla fall just nu. Och ibland måste man ju vara i nuet, ändå. Vi har det fint här i vår lilla tvåa. Vi kämpar på.
Snart börjar det verkliga livet, tills dess gör vi det bästa av denna kuliss. Och gläds åt stort och smått när så är möjligt.


Ta hand om er, och tack för tålamodet med detta rödtrådsbefriade inlägg!

tisdag, december 20, 2016

Cleaning out my closet

Jag har läst igenom alla gamla blogginlägg.

Jag har skrattat en del, men också skämts en del.

Jag har redigerat och raderat obekväma, ogenomtänkta inlägg.

Jag har konstaterat att även om man aldrig blir fullärd eller perfekt, så OJ vad jag hade mycket att lära, som 20-22-åring. När jag trodde att jag var rätt vuxen. Har ofta känt mig så lillgammal, klok, förnuftig... och det har jag säkert varit, på många sätt.

Men också naiv, obalanserad och dumdristig.

Det är ett livsverk att få sin "uppfattningsförmåga övad", och jag har mycket kvar att slipa på.

Men när jag läste vissa grejer undrade jag om jag verkligen var samma person då som jag är nu. Samtidigt förstod jag bättre vad som gjort mig till den, hur, jag är idag.

Vet att ett fåtal personer läst denna blogg i många år. Hoppas att du/ni förstår att det var en kalv på grönbete som skrev, back in the days.

Kommer inte att göra allt perfekt, eller skriva perfekt, hädanefter heller. Men har lärt mig mycket på vägen.  



Peace!

/Kalven som börjar bli en stor ko

lördag, september 03, 2016

Om romantikhets och firandeångest


Idag firar vi treårig förlovning. (Grattis till oss!)
Eller tja.
Egentligen är själva ringbytardagen den 5/9, alltså i övermorgon. Men eftersom det är en måndag tänkte vi partaja idag, lördag, istället.

Det går sådär, dock.

Jag får alltid lite ågren på såna här kärleksrelaterade högtidsdagar, eftersom de av nån anledning är så viktiga för mig. Jag laddar upp länge, vill planera detaljerat, göra nånting extra.
Vill överraska och bli överraskad. Hitta den perfekta presenten till J, och helt plötsligt bli överöst med värsta blomregnet av honom. Vill att vi ska vara extra snygga, extra kära och extra lyckliga såna här dar.
Vilket såklart rätt ofta resulterar i motsatsen.

Nä, inte så illa kanske. Vi har det ju mysigt ihop allt som oftast, även idag. Men ni fattar. Ofta när når ska firas eller vara speciellt, är nån av oss väldigt trött eller sjuk eller både och, vädret tråkigt och inspirationen låg.

Idag, till exempel, är jag är migränig samt mens- och gråtful, med skuggor under ögonen och noll procent utstrålning.
Och varför gråtful? Just eftersom att inget får gå fel denna dag, eftersom det är en dag att fira (och kanske lite pga. hormoner), så blir varje liten fadäs en katastrof, varje litet missförstånd ödesdigert och varje uns av vanlig vardagskänsla ett hot mot hela alltet och själva vår existens.

Så nu när jag inte orkat planera en helt fantastisk dag, inte ens orkat städa färdigt lägenheten, inte köpt hem nån god mat, inte hittat nån present till J, inte blivit överraskad... ja då är allt plötsligt värdelöst och grått.

Fast egentligen duger det alldeles utmärkt, och J är helnöjd. Han tar allting med ro och inser att det finns många dagar att göra mysiga grejer på.

Vi hemmamyser med bra musik, pannkakor tillagade av J, en massa kaffe, och Forzaspelande. En restaurangbokning väntar ikväll, och innan det ska vi på det enda i överraskningsväg jag ordnat - en parfotografering (inget snuskigt) hos fantastiska Angeliqa Daldorph (asoraphoto.com) i fin utomhusmiljö.

(Det är dock inte en överraskning längre, för jag berättade för J förut, när jag grät ännu mer pga. jag hade gråtit och förstört dagens ansikte. Oh well.)


Nu var planen att vi skulle sprätta en flaska fin champagne också, som vi fått i bröllopspresent (och som enligt anvisningar ska sparas till vår tioåriga bröllopsdag... men det är nog inte helt realistiskt)... men jag vet inte. Med rådande sinnestillstånd känns det mer som en tröst än som ett fir, att öppna den. Dessutom vill jag inte riskera att få ännu fulare och mindre huvudvärksögon. Det är inte så snyggt på bild.

Får se hur vi gör.

Jag skriver inte detta för att klaga, utan mest för att skildra livet som det är. Tror att många känner igen sig. Det här med press och förväntningar på en viss dag, det kan förstöra så mycket. Tack och lov att vi inte firar födelsedagar och en massa annat jox!

J och jag, vi har det som bäst i den vanliga vardagen. Små oglamourösa, till synes oviktiga handlingar av kärlek och omtanke. Spontana små utflykter och infall. Det är det som räknas. Som är det viktigaste. Och det är han bäst på.

Att jag ibland längtar efter filmisk romantik, det är bara för att jag är ett barn av min tid, med kvardröjande tonårsfantasier gödda av romcoms och förhållanden man beskådat på avstånd. Där man bara ser det där extravaganta, men inte vet hur de har det till vardags.

Det vi har är bättre, jag vill inte byta bort det mot allt hollywoodfluff i världen.


Nu ska jag täcka det här puffiga fejset med smink, släppa ut håret, dra på mig en klänning och ha en helt vanlig höstlördag med mitt hjärta. För det är ju faktiskt hur mysigt som helst.



Peace.

söndag, maj 22, 2016

Mina two cents om att vara vikarie


Jag arbetar, som de flesta av er (min enorma läsarskara hähä) vet, som vikarie på olika förskolor i en av Göteborgs stadsdelar.
Det har, som alla andra jobb, både för- och nackdelar.
Den största fördelen är såklart att få träffa så många underbara kids, som ger en så mycket kärlek och rolighet!

Synen på vikarier bland andra vuxna dock, den är  - tja, vad ska man säga? Blandad, förstås, beroende på vem som tittar. Men man hör och läser ju en hel del från upprörda föräldrar om det ELÄNDIGA i att deras barn måste möta så många vikarier på dagarna. Det blir otryggt för dem med nya ansikten så ofta, och så vidare.

Om detta kan man säga mycket. Det är fint att föräldrar är måna om sina barn, såklart.
Men...

För det första: om fler föräldrar höll sina barn hemma när barnen var sjuka, och lät dem tillfriskna ordentligt innan de skickades tillbaka, skulle inte personalen bli sjuk i lika hög grad - och färre vikarier skulle behövas.

För det andra: är det inte tur att det finns en drös vikarier att sätta in så att förskolornas verksamhet kan fortgå och föräldrarna kan ägna sig åt sina förvärvsarbeten?

För det tredje: alla förstår nog att föräldrarna vill barnens bästa och är oroliga för dem, men kan det kanske även vara så att de ibland underskattar både barnens och vikariernas förmåga att knyta små vänskapsband med varann?
Jag upplever att många förskolebarn ofta är nyfikna på nya ansikten, och verkar tycka det är rätt kul och spännande att träffa fler vuxna som bryr sig om dem och vill ta hand om dem.
(Andra barn tycker att det är jobbigare, och då försöker vi såklart ta hänsyn till det i möjligaste mån, och låta ordinarie personal ägna sig mer åt dem.)

Det är ett spännande, roligt, intensivt, givande, bitvis slitigt och utmanande jobb.
Jag vet ju sällan dan innan var jag ska hamna nästkommande arbetsdag, vilka tider jag ska jobba eller vilka jag ska träffa.

Den gångna veckan jobbade jag fyra dagar på fyra förskolor. Även om jag känner till ett av ställena väl, och ett annat ganska väl, är det väldigt många nya intryck att försöka smälta och pussla ihop i hjärnan.
Vad heter personalen på detta ställe? Vad tycker de om vikarier i allmänhet (det skiftar mycket beroende på var man hamnar, och man känner av läget och respektnivån rätt snabbt) och mig i synnerhet?
Kommer dem från grannavdelningarna att hälsa på mig, kanske till och med byta några ord när vi alla är utomhus med barnen senare?

Och så är det då sammanlagt ca 20 barn per dag (= ca 80 per vecka) som jag helst ska kunna namnen på, och lära känna lite. Veta hur jag bäst approachar dem, hjälper dem, tröstar dem och förmanar dem när så behövs. Veta vilket förhållningssätt och vilka regler som gäller på just det ställe jag inkallats till för dagen.

Vad får barnen göra och inte?
Vilka gränser kommer just denna barngrupp att testa nu när en ny fröken dykt upp?
Hur är rutinerna?
Hur stor plats ska jag ta, och hur mycket ansvar?

I jobbet ingår såklart också möten med barnens föräldrar. Ca 80 föräldrar på en vecka då. Eller ca 100 kanske är mer rimligt, eftersom det ibland är så att en lämnar och en annan hämtar.

Och detta för mig till nästa tanke/åsikt/fundering. Jag läste en krönika av Joakim Lamotte för nån månad sen eller så, om hur han störde sig på att vikarierna inte kom och hälsade eller presenterade sig när han kom till förskolan för att hämta sitt/sina barn.
Jag kan inte tala för exakt vilket bemötande han fick (eller inte fick), och tänker således inte säga nåt specifikt om det.
Visst, det är absolut beklagligt när folk inte kan föra sig socialt på sina arbetsplatser. Jag förstår frustrationen.

Men jag vill ändå tro att de flesta gör sitt bästa.

I vikarieinstruktionerna står tydligt att vi ska hälsa och presentera oss för föräldrarna. Något jag ser som självklart, det hör ju till vanligt hyfs.

Jag försöker få kontakt med alla föräldrar som kommer och går, om jag alls är i närheten av dem, och särskilt om jag är den enda yrkesutövaren i rummet/lokalen. Naturligtvis.

Jag säger försöker, eftersom det inte alltid är så lätt.

En del föräldrar kliver in/ut, hejar förstrött, ser över huvudet på en (eller nån helt annanstans) med blicken på ivrig jakt efter sitt barn och kanske en ordinarie personal.

Det är jättefint att fokuset ligger på barnen! Jag blir lite rörd varje gång ett barn och en mamma eller pappa återförenas i en rejäl kram efter en lång dag, och båda är lika lyckliga.

Ni förstår säkert vart jag vill komma, dock. Att bli förbi-tittad flera gånger om dan gör att man till slut blir liiite mindre hågad att typ armbåga sig fram, tvinga till sig förälderns uppmärksamhet för att för miljonte gången - som det känns - säga "hej jag heter Sanna och jag är vikarie här idag".
Man gör det ju, så gott man kan.

Men föräldrarna själva underlättar så otroligt mycket när de själva tar initiativ. Ser en i ögonen, hejar, kanske rentav på eget initiativ frågar "är du vikarie?". Ganska många gör så, och jag älskar dem för det.
(För att inte tala om de gullisar till vårdnadshavare som köper säsongsavslutningspresenter åt en när man jobbat ett tag på deras barns place - snacka om oförtjänt ära att få sånt!)

Med detta menar jag inte att alla måste komma fram och hälsa på vikarien; jag ber bara om lite förståelse från föräldrahållet, från dem som undrar varför vikarien är nonchalant eller dylikt. Det kanske inte är alltid nonchalans. Det kanske bara är så att hen inte orkar stå och stirra och känna sig påträngande för den där miljonte gången, i väntan på en möjlighet att sträcka fram näven och tjingsa.

Det var inte heller min mening att gnälla ur mig nu, jag ville bara ge min sida av saken.

Tack för ordet!

söndag, april 03, 2016

Reflektion, socker

Jahaja. Nu har det ju gått ett tag sen den sockerfria månaden tog slut. Hur tänker vi kring den? Jonathan har fått upp ögonen för hur mycket dolt socker man får i sig via maten, och vi tycker det känns rätt äckligt. Försöker även i fortsättning undvika det så mycket vi kan, men inte på ett fanatiskt sätt (om vi till exempel är bjudna på fika nånstans, så kommer vi inte dissa skinkan eller motsvarande för att den innehåller socker... osv).

När det gäller renodlade sötsaker kan vi konstatera en hel del. Till exempel att det mesta ju är fruktansvärt sött! Det känns så tydligt på ett helt annat sätt när kroppen varit helt utan sånt en period. Vi "firade" att månaden var över med några naturgodisar som hade väntat på oss i skafferiet. Men de smakade ju bara socker, vi åt högst en hel var.
Och så kom mina föräldrar hit, och pappa köpte delicatobollar till lördagskaffet. Jag såg faktiskt framemot att äta en... men tvi vale, det bara sockerknastrade i munnen, så det räckte med en halv.

MEN. Två dagar senare, i Gislaved, hade jag ju ändå mjukat upp lite, bland annat med det nämnda, och så en liten skvätt glass på söndagkvällen. Och innan jag visste ordet av, stod jag där ensam i köket, och tryckte i mig en hel delicatoboll. Nu var den god igen.
Sen bjöds det på paradischoklad, och jag åt 4-5 bitar utan problem.

Då kände jag att... nä. Om jag tillåter mig själv att äta sånt, så äter jag. Med känslan att har jag väl börjat så spelar inte mängden nån roll. "Har redan ätit socker idag så det är lika bra att köra på." Blir helt careless på en gång.

Så jag har fortsatt sockerförbud för mig själv. Inte hundra procent nolltolerans, men gällande sötsaker så är det begränsat till väl valda festliga tillfällen. Men såhär i vardagen, en chokladkaka på fredag kväll, en kafébiskvi då och då mitt i veckan... det funkar inte för mig.

Mår ju bättre utan. Är nästan helt osvullen i handlederna (socker triggar ju inflammationer, så om man som jag har fibromyalgi eller annan inflammatorisk sjukdom, bör man ju vara extra försiktig med vad man stoppar i sig), känner mig lättare och piggare i kroppen, har jämnare energi (kan hålla igång med alla möjliga sysslor och hittepågrejer en hel dag, om inte huvudvärk eller annat sätter käppar i hjulen förstås), klarare i huvudet, gladare, osv osv.

Och på ämnet sjukdomar, så har vi inte varit förkylda nåt sen vi började med detta. Jo jag var hostig och trött i fyra dar ungefär. Men inte alls så sänkt och slemmig som jag brukar bli. Och Jonis blev inte smittad alls.

Jonis vaknade däremot i måndags i Gislaved och kände sig irriterad från start. Sen gick hans blodsocker och humör upp och ner som en jojo hela dan. Det visade sig att han fått i sig mer socker än han trott på söndagen. Det var tydlig skillnad på honom.
Så jo, han är också rätt motiverad att fortsätta på den inslagna vägen, vårt nya piggare liv.

Det känns också härligt att vi kan äta frukt och lite honung utan att sötsuget triggas (vet att alla inte klarar det, men det funkar för oss och det är vi tacksamma för).

Så nu ska jag skära upp lite söndagsgodis - honungsmelon och mango - och fortsätta ha den slappaste dagen i mannaminne (fast är änna sugen på en promenad också).

Justja! På sammankomsten igår blev jag erbjuden godis från höger och vänster. Men åt inte en endaste bit! Känner mig stolt. Satte visserligen i mig en hel Läkerolask (JAG VET att det inte heller är nyttigt så off with the pekpinnar) istället, men ändå.

Justja igen! Jag gick ner 3,5 kg på fyra veckor, bara av att ta bort allt socker. Ändrade inte på nånting annat. Lite talande ändå.

Nåväl. Häpp!