söndag, november 19, 2017

I smell snow... and oombedda kommentarer


Halli hallå,

vilken härlig helg som just passerat!

Först och främst: DET HAR SNÖAT IDAG! Det är vitt och vackert ute, och luften är så sval och frisk. Ah, man känner livet i sig, inte sant?

 I fredags jobbade jag sent, sen åt J och jag monumentalt god tacosupé; vi är ju trots allt typ en barnfamilj nu. Fredagstacos är väl lagstadgat då?

I lördags väntade, efter tjänsten, fabulösa ting såsom handling, städning, soppkokning, tavelupphängning ooooch FANTOMEN PÅ OPERAN! På Göteborgsoperan! Ensembeln var svensk och finsk, men framförandet engelskt, och jag satt på andra raden med Karin och Karin, så det var en dream come true på väldigt många sätt. Otroligt mäktigt och vackert. Även om jag inte blev lika emotionellt tagen som i våras när jag såg den i Stockholm på svenska. (Trodde aldrig jag skulle säga detta, men Jöback är nog fantomernas fantom ändå... att se honom i en engelsk uppsättning vore amazeballs.)

Fast det bästa var nästan att vi träffade Fred Johanson på väg ut ur lokalen, efter föreställningen. Han öppnade nån sidodörr just som vi passerade, och vi utropade simultant "FANTOMEN!" på ett eldigt sätt, och började ösa beröm över honom och hans insats (mest K-bone; jag var lite mer reserverad samt är ju några decimeter kortare, så befann inte i samma våglängd och ljudupptagningssystem som de andra). Han poserade snällt med oss och Berglund på några fantastiska bilder också. Mycket ridderligt. 



Bästa bilden internet skådat!


Idag hade vi ett jättetrevligt möte, bland annat med bra föreläsning av påhälsande Mattias med gullfamilj, som ju bodde i Frölunda förut.

Sen kom några vänner hem till oss och åt pumpasoppa och fruktsallad (ej i kombination). Vi hade burit in bord och stolar till det numera enorma (well...) vardagsrummet, och satt där och hade det jazzigt och trevligt medan den bleka eftermiddagssolen lyste upp de snöklädda träden utanför balkongen.

En liten rajd till Frölunda torg för inhandlande av svart färg och lite annat hanns också med, innan det var dags för nedvarvning i soffan framför Monk.  

Så imorgon blir det målning av spjälsäng efter jobbet! Kul.

Över till graviditetsrapporteringen...

Nu har halva vecka 31 passerat. Eller som en barnmorska skulle sagt, idag är vecka 30+4. Men vecka 31 låter ju härligare.
Plutten växer och lever rövare, trycker ut diverse kroppsdelar åt alla möjliga håll; ibland flera samtidigt. Men det är bra, då känner jag ju att den frodas och blir mäktigare i sin lilla kroppshydda.

Mitt mående är fortsatt rätt stabilt och bra, men det börjar bli tungt att typ ställa sig upp snabbt, huka och böja sig, jobba, och sånt där. Och att vända sig i sömnen... det händer typ inte längre. Ty jag vaknar vid varje vändning.
Känner mig också rätt pubertal i le psyké. Eller inte pubertal kanske, men har helt klart närmare till alla känslor och instinktiva infall. Häromdan var det nära att jag förargat hojtade "ÄR DET SVÅRT ATT STÄLLA SIG LITE ÅT SIDAN ELLERRRRR?" till en man som envisades med att stå mitt i gången på Willys med sin unge i barnvagn, på flera ställen exakt där jag skulle passera eller plocka varor. Alltså. Så kan man ju känna för att säga i vanliga ohormonella fall också, men nu fick jag typ aktivt hejda mig från att faktiskt göra det.

Samma gäller att säga ifrån när jag blir less på folks magkommentarer.

Jag har dock ännu inte satt ner nån fot sådär live and direct, förutom till en kollega som sa nåt harmlöst om magen häromdan. Typ att den hade blivit en riktig hylla (inte brösthylla då). När jag suckade lite åt det hela, sa hon att jag ska vara glad att det är en hylla och inte ett generellt sluttande från axlar och neråt.
Då sa jag bara "jovisst, jag tycker bara det är rätt tröttsamt med alla dessa kommentarer man konstant får om sin mage och sitt utseende."
"Ja visst är det", svarade hon.

(Att jag kallar det att "sätta ner foten"?! Det visar väl ungefär hur förtjust jag är i att ta konflikter här i livet.)

Men seriöst. Vad är dealen?! Jag vet att man inte ska vara så lättstött, och jag VET att folk inte menar nåt illa. Men när det kommer minst en kommentar om magen om dagen, så blir man liiite mätt på det. Även om jag själv också tycker det är kul, spännande, fint och fascinerande att följa lejonkulans expandering.
 Inte så att man inte får säga nåt, såklart! Det jobbiga är ju egentligen inte dem som kommenterar att jag växer, för det är ju en oemotstridlig och neutralt framförd sanning.

Men så får man höra en massa kvalificerade oombedda gissningar och värderingar. Typ "nu kan det inte vara mer än si och så lång tid kvar?!" ("Hmm jo faktiskt...")
Eller "jag tyckte faktiskt du såg kraftig ut sist vi sågs; sådär såg mitt barnbarn/jag själv/min mosters kusins mamma/vemsomhelst ut när hon bara hade en månad kvar!"

Ser.I.Öst. ALLA KROPPAR ÄR OLIKA. Det verkar man glömma så fort det gäller gravidmagar. Det, och att en kropp och dess ägare ofta känner sig komfortabel med ett visst mått av integritet kring sig.

Den här är också småfestlig: "Nu är du långt gången va, nu är det inte mycket tid kvar?!"
"Nä", svarar man glatt, "bara 65 dagar!" (eller vad det råkar vara just den dagen då, ah ni fattar).
"Jaha OJ men det är ju länge!"

Okej... tack... eller jaha... eller va?

Som sagt. Inget ont om mänskorna bakom dessa kommentarer. Det är ju fint och fascinerande att graviditet är en sån grej som engagerar så många personer.

Det blir all n' all för mycket ibland, bara. En är ju känslig som människa överlag, inte minst som gravid, och har förmodligen fullt sjå med att inte jämföra sig så mycket med andra ändå, utan försöka vara harmonisk och lugn i sin egen kropp, och dess sätt och takt att utvecklas i.

Så när nån tycker man är väldigt stor, eller väldigt liten, eller väldigt annorlunda jämfört med just deras upplevelse, så sås en del oros- och grubbelfrön i ens sinne - förmodligen alldeles i onödan. Och det blir liksom lite extrajobb att dra omkring i hjärnkontoret och rycka upp de där fröna med sina små rötter sen.

Men det är nog bara att vänja sig och lära sig skaka av sig, för kommentarerna, värderingarna och de oombedda råden lär inte minska när ungen hamnat på utsidan kroppen.

Man får försöka komma ihåg att förutsätta att de flesta säger det mesta i kärlek och välmening.
För så tror jag att det är, ändå, faktiskt.


Jahapp, då har jag raljerat färdigt om detta då.

I övrigt: fortsätter räkna ner till ledighet från jobb. Nu är det bara fem arbetsveckor kvar, tror jag. Ska nog gå bra. Har dock tappat jobbsuget lite, eller ganska mycket, under de senaste två veckorna. Dels pga. att allt det fysiska med småkidsen börjar tära mer på mig, dels pga. det tidigare nämnda tillståndet i psyket och humöret. Jag är inte deppig eller nedstämd, men jag har kortare känslostubin, och jag känner mig rätt... inbunden, kanske man kan säga.
Vill mest förbereda mig, hemmet och livet för pluttens ankomst, och gå in mentalt i det hela. Har svårare att engagera mig i andras ungar och förskoleplanering och det ena med det tredje. Det är väl en naturlig fas när det blott återstår ca 8-10 veckor till förlossning, antar jag.


Nej men hallå. Klockan är sannerligen sovdags! Jag som hade tänkt börja fila på förlossningsbrevet... det får bli en annan dag.
(Tips på vad man bör ta upp i ett sånt mottages tacksamt! Förutom det uppenbara, typ smärtlindringstankar, blodfria alternativ vid eventuellt behov, osv.)


Nu väntar en späckad vecka med arbete, möten, försöka få klarhet i alla föräldrapenningsärenden hos FK, första föräldrakursen på onsdag kväll (på Östra sjukhuset rentav; känns tryggt att få komma dit och bekanta sig lite med nejderna) - och från och med torsdag föräldrabesök! Jippi!


Tack för mig! Hoppas jag inte framstår som alltför butter nu. Känner mig i alla fall cleansad i sinnet efter att ha fått dessa tankar på pränt, hähä.





Godnatt från undertecknad och den galna lilla plutten häri!

söndag, november 05, 2017

Vecka 29, Grekland och hösten


November! Inte många löv kvar på träden nu. Desto mer löv in the air, hoppas jag, eftersom jag är så fyndig och käck.

Sen vi sågs sist har J och jag bland annat hunnit med en angenäm vecka i Rethymnon på Kreta, som bestod av många långsamma aktiviteter; sovmorgnar, slöa Netflix-/balkongfrukostar, långa duschar, bokläsarsiestor, yatzykvällar på balkongen... och däremellan lite stros i den väldigt mysiga gamla stadskärnan, upptäckande av fort, intagande av ljuvlig föda och glass på diverse tavernor och hak, sol-lapande och äventyrsbadande i vågiga havet, och liknande.

Vi hade det verkligen oförskämt bra, och solen värmde mer än vi hade förväntat oss, såpass sent i oktober. Det var riktigt sommarstekigt, men inte jobbigt. Kändes extremt välgörande att gå runt och icke-frysa i sandaler och kortärmat, som uppladdning inför den långa, mörka och omvälvande vinter vi går till mötes.

Och när vi kom hem var det väldigt skönt, det med. Såna är vi. Himla nöjda med att få sova i egen säng och ha våra egna grejer omkring oss. Resor (speciellt charter) är liksom inte livets grej, men helt klart ett trevligt inslag att företa sig då och då.


(Japp, yatzyn på bilden är autentisk - och min!)

I pluttens lilla värld går saker och ting stadigt framåt. Vilket jag såklart är otroligt tacksam över, och ganska nyligen har blivit plågsamt påmind om att inte ta för givet.

(Våra vänner i en stad ganska nära väntade tvillingar, de var beräknade till en dryg månad efter vår bebbe. Men de små hjärtana slutade slå, drygt halvvägs in i graviditeten. Jag känner så oerhört med dessa vänner, och har gråtit så mycket för dem. Har även nästan skämts lite över att min egen graviditet fortsätter. Kan jag verkligen skriva om den, lägga ut bilder, uppdatera? Blir det inte osmakligt? Men jag har bestämt mig för att jag inte riktigt kan tänka så. Och tror inte att nån förväntar det heller.)

Den lille bullen tar alltmer plats för varje dag; känner tydligt nu hur den är uppe vid revbenen och härjar hejvilt. Detta är såklart som det ska vara, men medför ett visst obehag i min lekamen. Som det här med att få i sig tillräckligt med luft. Och att få plats med maten man stoppar i sig, helst utan att måsta paniklägga sig på sidan i soffan och flåsa. Eller att bli kickad på blåsan utan att spontankissa just där och då. Nya utmaningar, helt enkelt.
Men mest gläds jag - eller vi båda förstås - åt att den påminner oss så mycket om sin närvaro, och interagerar med oss när vi buffar på magen, pratar osv.

Härom morgonen när jag sov, hade den och J tydligen handkontakt i form av ett kvalitativt utbyte av småkrafsande på min mage, från olika håll. Väldigt gulligt att höra talas om detta vid uppvaknandet.

Mest dramatiskt och kul är det när den gör större moves. Vet inte exakt vad den pysslar med, men det känns som lite diverse kullerbyttor och utsträckande av liten kropp, och dylikt. Då kan man se ordentligt utanpå magen hur det rör sig också.

I skrivande stund är vi i mitten av vecka 29. Om åtta veckor är barnet alltså färdigbakat! Det är ju sjukt! Det lär ju inte komma ut exakt då, men det KAN göra det. Hisnande.

Eftersom jag börjat bli rätt trött och smått otymplig, har jag redan börjat mecka med så mycket praktiskt som möjligt. Vill inte ta för givet att jag kan hålla på ända till slutet, utan satsar på en degigare tillvaro i december/januari.

Så nu är spjälsängen nerbaxad från vinden och avtvättad, och väntar bara på att bli monterad och bäddad. Jag har dessutom enväldigt bestämt att vi inte kommer orka slipa av den alla lager tidigare färg, sandpappra varenda spjäla och ha oss, för att kunna måla om den. Så vi satsar på att fylla i med svart färg där det är avskavt, istället. Svart säng; fräsigt ju. Passar en kaxig plutt som vår. Dessutom har vi ju grandiosa planer för målande av sovrumsväggar (hello Jotun Lady Green harmony!), så då kommer den nog komma till sin rätt lite bättre också.

Och så har jag haffat ett ouppackat skötbord medelst Blocket, som ska hämtas imorgon. Jo, vi bestämde oss för att det var en sån pryl som faktiskt kan underlätta livet och därför var värd att investera två hundralappar i.

  
Ah, inte vet jag vad jag ska berätta. Jag bara babblar på. Och räknar ner dagarna som återstår på jobbet. Ca sju veckor kvar nu. Lååångsamma veckor. Men jag slipper närvara på luciafirandet i alla fall, väldigt tacksam för det. Råkade boka in oss på en föräldrakurs just den dagen, och fick tillåtelse av kollegor att gå från jobbet innan alla föräldrar dyker upp med lussiga barn.
Övar även på att inte lyfta tunga kids längre, då jag känner att det drar ihop sig i kistan när jag tar i. Vilket är lättare sagt än gjort, tex när de springer i exakt motsatt håll från skötbordet pga. vägrar avlägsna sitt bajs.
Delegera mera, är nog lösningen. 

Avslutar detta svammel med en bild som Jonis tog på mig häromdan, när jag övade på klassiska klyschiga gravidposen nr 1, och kände mig som nåt slags urmoder.





Tjingeling och allt det där!


söndag, oktober 01, 2017

Vecka 24, magchock och förkylning


Halloj i stugorna,

nu är det söndag igen, och två veckor har förflutit sen sist. Väldigt käck veckodag att blogga på, detta, må jag säga.

Den här gången sitter jag inte i kontorshörnan i vardagsrummet, som jag alltid gjort annars de senaste åren. Inte så spännande för er kanske, men för mig!
Vi har nämligen ingen kontorshörna längre. Efter att min käre make stegvis - ända sen vi flyttade in i detta bo för 3,5 år sen - kämpat (och lyckats rätt bra) för att få den där hörnan någorlunda mysig och trivsam och ihopflytande med resten av vardagsrummet, bestämde han sig häromdan för att nu var det dags att avskaffa den; åtminstone tills vi någon gång har ett större hem.

Detta för att kunna utnyttja hela vardagsrummet till umgänge med vänner och krypande bebbar och sånt.
Jag motsatte mig inte, inte alls.

Fint, trevligt och STORT blev det plötsligt, alltihop.

Nu kör vi aktivitetsbaserade kontor i det lilla hushållet istället, och således sitter jag denna eftermiddag i köket och har vevat igång min gamla kämpe, bauta-laptopen Acer.
Känns mysigt och väldigt Pennygången-kollektivet-nostalgiskt, på nåt vis.

Ja, här nedan ser ni vårt nya vardags. Tavlor ska arrangeras om och fåtöljen (som vi fått ärva av Vesters och är mycket tacksamma för) ska få slippa vara naken länge till, osv.
Men ändå, trevligt med all denna golvyta som uppenbarat sig!




Well. Livet rullar på, hösten fortgår och löven singlar långsamt ner på gatorna. Många fina soliga dagar har vi haft. Såna dagar är jag tacksam för mitt jobb, som tillåter och rentav uppmuntrar utomhusvistelser. Det gäller att suga i sig d-vitamin och energi medan tider är.

(Apropå utevistelser på jobbet, häromdagen stod en flicka på stora-barn-avdelningen och grät diskret på gården. Min kollega frågade hur det var fatt. Hon hade så ont i armen, sa hon, för hon hade gjort nånting för mycket - till en början oklart vad.
Kollegan försökte gissa på massa saker - gungat, ramlat, brottats med nån, blivit knuffad?
Till slut förstod hon vad flickan sa.
Silat.
Hon hade silat för mycket sand i sandlådan, såpass att nån liten förslitningsskada/träningsvärk uppstått.

Så otroligt flitigt barn ändå? Beundransvärd arbetsmoral!)

Lite deppigare känns de soliga dagarna när man ligger inne och är sjuk, vilket jag nu ägnat förra helgen samt denna helg åt.
Det började som nån löjlig förkylning, tyckte jag blev rätt däckad av den redan för en vecka sen. Men repade mig snabbt på söndagen och har levt på, arbetat och verkat som vanligt hela veckan. Lite rethosta och så, men ingen big deal.

Tills nu. Eller ja, igår. Då tog den över mig. Snoret flödar, halsen retas (både med mig och med J eftersom jag hostar som en storrökande elefant om nätterna), energin är obefintlig.
Blir hemma imorgon.
Således är jag just nu snarare tacksam för det gråa vädret som råder.

Har börjat känna mig rätt tung och flåsig också; det kom nästan över en natt, för några dagar sen. Vet inte om det är graviditeten i sig, eller sjukan, eller troligast en kombo kanske. Just nu känns det i alla fall mest som att tillvaron går ut på att andas med öppen mun och växla mellan att vara ashungrig och supermätt och trång i kistan pga. mycket konkurrens om utrymmet. Spännande liv.

En morgon här i veckan var jag alltså plötsligt så väldigt stor, och tung, och jättekänslig. Blev oproportionerligt arg för att J skrattade åt hur jag tog smör ur paketet, typ, och sen började jag storgrina.
Eh??

Jag som känt mig så sansad och chill alla dessa 23 föregående veckor.

Nu är det tydligen nya tider. Har inte haft fler meltdowns dock, men den här känslan i kroppen kvarstår. Andfåddhet, svullnad, tung stor mage som är i vägen för jämnan, jobbigt att böja sig ner, att knyta skor, och allt sånt där. Är med andra ord seriöst preggo nu. Det blir roliga 15 veckor, de återstående (snälla bebi, stanna inte därinne längre än absolut nödvändigt!).
Men jag har mått såpass bra hittills, så jag ska inte gnälla.

 Ett annat tecken på att jag gått in i en ny fas, är att jag inte är lika intresserad av att läsa om barnets vecka-för-vecka-utveckling i appar och mvc-böcker längre.
Det känns lite old news och jaja, den växer och tjockar på sig, alles gut.

Är mycket mer fascinerad av förlossningar - folks berättelser, och all möjlig annan information kring detta. Och även om livet med bebis och småbarn. Det börjar väl kännas såpass verkligt nu, att jag inom en överskådlig framtid faktiskt ska trycka ut den här lilla människan på nåt sätt.

Lyssnar fanatiskt på två eminenta poddar; Vattnet går och Pampers barnvagnspromenader. Rekommenderar båda, om man nu är lagd åt det hållet.



Bild tagen tidigare i veckan. Möjligen samma dag som svullokänslan infann sig. Ser inte så enorm ut, men känns som jag expanderar snabbt nu, och undrar lite var det ska sluta...

(Försökte förklara den känslan för en mamma på föris häromdagen, som frågade hur det gick med graviditeten. Hon replikerade typ: "Ja men man äter ju normala portioner. Fast alla är ju olika."
...Nu var det ju inte min mathållning jag var brydd över, utan ungens tillväxt där inne, och ovanan av att vara en ganska kort och liten person som plötsligt har en successivt svällande buk. Spännande att se hur olika man kan associera och tolka varann...)

Tja. Ja. Vad mer kan tilläggas? Jo vagnen är hemma och färdig nu, med gula suffletten och allt. Har inga bäddsaker till den ännu, men det hinns väl med.

Här är den, fräsiga lilla humlan (fast hjul-lös, ty chassit bor i garaget):


Nästa projekt blir att rusta upp spjälsängen lite. Vi har ärvt en av vänner, den är målat i svart men färgen är lite skavd och sleten, så vi tänkte försöka slipa och måla om i nån angenäm kulör. Känns kul. Ska bara bli av också... vi får se hur det slutar.

Funderar på skötbord. Är det smidigt eller onödigt att ha? Tänker att det kanske räcker med en skötdyna som man kan flytta och lägga här och där. Och om man byter på golvet kan ju ungen ligga kvar och lufta rumpan utan rasrisk. Men det kanske är trevligt med en bas-station ändå... hur har ni erfarna gjort?
Vi är ju lite anti-prylhets här hemma, och när det gäller barngrejer finns ett helt universum av tingestar som man får sålla bland! Det mesta i prylväg känns faktiskt rätt onödigt, men en behöver ju inte bli fanatisk asket för den sakens skull.


Nåväl. Nu har jag babblat ögonen ur er för denna gång. Ska ta påtår på teet och hosta vidare genom aftonen. Ringa kollegor och förstöra deras söndagsfrid genom att varna och planera för morgondagens sjukskrivning, bland annat.


Och justja! Vi bokade faktiskt en utlandsresa till slut; en vecka på Kreta blir det, efter många om och men. Vår första och sista på tu man hand. I alla fall på väldigt länge. Känns fint, ser framemot den!


Jamen hej för nudå!

söndag, september 17, 2017

Ressuget och föräldrapenningen


Så var det söndag igen.

Veckorna rullar verkligen på som busskulor. Man hinner knappt ha söndagsångest förrän det är fredag, så det är ju skönt på sätt och vis.

(Fast fy vad tradigt det är att bara ha två jobbfria dagar per vecka, hur pallar folk i längden?! Förstår att alla inte har nåt val såklart. Men tror ändå att fler skulle kunna ha möjlighet att  jobba mindre och leva mer. Det är dock så lätt att hamna i samhällets ekorrhjul av bara farten.)

Och här sitter jag med mysbelysning, mandelkaka och kaffe, så har inga direkta klagomål på livet.

Tiden får gärna gå fort nu, rent preggomässigt. Längtar ju efter att träffa lillungen. Samtidigt blir jag mer och mer angelägen om att J och jag ska hinna njuta ordentligt den sista tiden som barnfria.
   Vi var ute och käkade lunch med några vänner efter mötet, och båda paren är ganska resande av sig. Det är ju... inte vi. Alltså. Vi gillar att resa. Vi har gjort det en del. Eller tja, litegrann. Men mest ägnar vi oss åt roadtrips inom eller nära Sverige, gör små helgutflykter hit och dit und zo weiter.

Men nu när vi kom hem från lunchen med massa resprat ringande i öronen, började vi genast googla på utlandstrippar i oktober/november. Så inspirerade och desperata, hehe!
Det blir så lätt en massa drömmar bara, och varje vinter är vi trötta, glåmiga och lite sura över att vi inte tog tag i att fixa den där anspråkslösa lilla solresan.

Så nu, med bulle i ugnen och allt, kanske det faktiskt blir av.
Japp, ett litet steg för ungefär alla andra, men ett ganska stort för H:ssons Jr.


Funderar även mycket på det här med föräldrapenning, ledighet och hur man bäst ska planera den. När jag häromveckan lyssnade på en podd där nån expert på Försäkringskassan intervjuades, förstod jag det som att för att man ska få 80% av sin lön i föräldrapenning, måste man ta ut penning för sju dagar i veckan. Annars sänks procenten lite för varje dag man inte tar ut ersättning.
Om man till exempel, som vi hade tänkt, tar ut ersättning för ca 4 dar i veckan (för att spara dagarna så länge som möjligt), är man alltså nere på drygt 50%  av lönen.
Kan detta stämma?! Har jag fattat rätt? Sjukt i så fall.
 
I så fall är det väl smartare att maxa dagarna, alltså plocka ut penning för 7 dar i veckan, och sätta in allt överflöd på ett konto dedikerat till framgen försörjning? Å distribuera de slantarna själv?

Ett annat alternativ som också verkar smart, är att ta ut ersättning för så få dagar man kan under barnets första levnadsår, för då påverkas ändå inte ens SGI (sjukpenninggrundande inkomst). Däremot måste man ta ut ersättning för minst 5 dar i veckan efter det första året för att skydda SGI:n. Så då kan man ju maxa uttagen efter det första året, kanske. Och, även då, spara överflödet för att kunna hålla barnet hemma så länge som möjligt och klara sig på mindre inkomst.
En fördel med detta är att barnet kostar som minst under det första året. Antar jag. Om amningen funkar som den ska, vill säga.

Men det är verkligen en djungel, och alla tips och tricks mottages tacksamt!
Prio ett för oss är alltså att slippa en tidig förskolestart, prio två är att planera så pengamässigt smart som möjligt. Vill ju inte att en massa kosing ska brinna inne bara för att vi vill ta ut ersättning för färre dagar per vecka. Då tar vi hellre ut allt på ett bräde och sparar dem.

Sen vill ju Jonis vara delvis pappaledig ända från start, vilket jag understödjer och tycker känns supermysigt. Vi kommer nog inte ta ut några dubbeldagar i så fall, utan jag är helt ledig från jobbet, och han är ledig kanske måndag och fredag.
Och så... ja. Får vi se hur många föräldradagar vi tar ut ersättning för. Antar att man har lika stor rätt till föräldraledighet även om man inte söker ersättning för alla de dagarna... eller?


Så många frågor!

Nu ska jag forska vidare i detta, och sen, ja då är det väl dags att börja förbereda för en ny arbetsvecka igen.
 Men lite mys ska allt hinnas med också!

Mvh svennebananlivet

måndag, september 11, 2017

Höstglöd och sparkar

Nämen se goddag, en månad senare!

Så härligt att ha en stund över med lite bloggarlust.

Jag anlände just till hemmets lugna och nystädade vrå, och möttes av angenäm eftermiddagssol ivrigt strålande genom vardagsrumsfönstren, efter en lång dag med tidigt jobbskift samt fikahäng och tjänst med tämligen fantastiska damer.

Och jag är så glad över att jag orkar fylla dagarna med lite mer liv, igen.

Det har gått över förväntan bra att jobba heltid hittills. Vi har haft en riktig mjukstart, med i snitt kanske 7 barn per dag, och relativt lättsamma inskolningar.
(Dessutom har mina kollegor mycket förståelse för mitt hälsotillstånd, och uppmanar mig att ta det lugnt och annat som inte är givet på småbarnsavdelning. Är så tacksam!)
Men eftersom mitt huvud krånglat, har jag inte orkat göra så mycket mer än det nödvändiga och lite till. Det här med att vara nöjessocial har inte legat jättehögt på priolistan.
(Sen är vi ju såna hemmasorkar också, J och jag, så vi får ibland påminna oss om att hänga med vänner...)

MEN. För två veckor sen började jag på barnmorskans inrådan att äta järntabletter - och huvudet har blivit mycket bättre!
Glatt överraskad blev jag, och läste på lite om järnbrist, och insåg att sammanhanget ju faktiskt var helt logiskt.
När man har järnbrist är det alltså lite sämre med röda blodkroppar i omlopp, och således transporteras inte lika mycket syre runt i ens lekamen. Man kan klara det ganska bra, med rätt låga värden, men kroppen kompenserar såklart på olika sätt, fiffig som den är. Och huvudet gör det genom att utvidga sina blodkärl.
Tada, där sätter migränen alltså in. Antar jag.

Så, ja. Nu vågar jag planera in saker i kalendern igen. Mycket trevligt.


På jobbet har allvaret börjat kicka in så smått; idag hade vi nästan full barngrupp. Plus att jag har min första egna inskolning in the making, OCH jag har börjat ha samling före lunch... vi kör veckovis, i personalgruppen, så var tredje vecka är det upp till bevis för undertecknad. Fy vilken ångest jag hade första dan, mycket mer än inför inskolningen. Sitta på en pall och lalla pedagogiskt med sånger och leksaker... hua. Men det gick bra, och nu känns det helt vanligt. Prestationsångesten är borta. Vissa dar sjunger man falskare än andra, och det är helt okej.
Bra terapi för mig, sånghämmad AB.


På bebisfronten då? Massor av nytt!

På ett tisdagsmöte, när jag var i slutet av vecka 16 (går in i ny vecka varje onsdag), kände jag tydligt fladder i magen för första gången! Det kändes typ som gaser fast inte riktigt. Och alldeles för långt fram & nere i magen för att riktigt kunna stämma med tarmeriet. Lite som en fiskstjärt, eller som fjärilar, som man ju läst att det "ska" kännas.
Det var högtidligt och fint!

Och när vi var i Norge på tjänsteresa med Joel och Febe (plus mamma och pappa i några dar), när jag nyss hade gått in i vecka 18, var det premiär för att känna pluttens moves utanpå magen. Så häftigt! Låg i sängen på kvällen, och den bökade omkring så mycket där inne, så jag testade att lägga näven utanpå kistan. Och jajamen, där kom det.
Succén upprepades såklart inte när J skulle känna, men sen dess har vi båda känt massa bestämda buffningar på alla möjliga ställen på magen. Vi har redan fått en bild av vad det är för en liten karaktär, av rörelserna att döma. En mini-jag, i princip; så liten men bestämd och kraftfull i kroppsspråket.
Blir intressant att se hur väl det stämmer. Hoppas för allas skull att lynnet blir lite mer som J's dock. Om man nu ska se till hur vi var som små. Jag sur, svårflirtad och grinig, han glad som en sol.


För 1,5 vecka sen var vi på rutinultraljudet på östra sjukhuset. Det var lite känslosamt och nervöst i väntrummet innan. Jag har ju inte varit så orolig för nånting innan, men plötsligt, nån dag innan rul, slog det mig att nåt KAN ju vara fel, och då är möjligheten stor att upptäcka det just vid denna undersökning.
Barnet kanske inte har nån storhjärna till exempel, hade jag läst i nån bok, och jag tänkte att det skulle vara så typiskt mig att få en unge utan.

Men det såg ut att vara ett alldeles normalt och livligt litet barn, och jag frågade specifikt om den hade hjärna... det hade den. Phiuh.
Barnmorskan frågade om vi ville veta vad det var. I fråga om kön alltså. Vi sa att vi inte hade kunnat bestämma oss (jag var mer sugen att få veta, än J, men inte hundra säker ändå), och frågade om hon kunde skriva det på en lapp.
Det ville hon inte, utan ville vi veta så skulle vi kolla tillsammans. Men hon rådde oss till att strunta i det ifall vi var osäkra. Sååå då struntade vi i det.
Kändes lite snopet, men nu i efterhand är jag jätteglad att vi inte vet! Mycket roligare att få veta det live ju!

Och varför ska man veta innan, egentligen? Förutom för att man kan spricka av nyfikenhet annars?
Om man gärna vill ha det ena mer än det andra, eller är väldigt inställd på att det är en pojk, eller en tös, då kan det nog vara en bra idé att kolla. Men vi känner oss totalt nollade gällande vad vi önskar oss. Båda känns exakt lika kul - och troligt!

Jag tycker även att den är lite märklig, tanken på att namnge sitt barn innan man ens sett det. Eller märklig... alla gör ju som de vill, och jag dömer ingen. Men själv tycker jag det känns lite trist, eller kanske snarare SVÅRT att veta vad ungen ska heta, eller ha för slags namn, innan jag ens haft en chans att lära känna den någorlunda.


Det här med att boa i hemmet har också kommit över mig lite smått. Har rensat ut vår lilla garderob i sovrummet, städat den och dedikerat den helt till bebbekläder och annat smått gull. Lite tidigt måhända, men vi har redan fått ärva såpass mycket grejer att det börjar bli klurigt med tillfällig förvaring av allt.
Kändes sjukt tillfredsställande att stå och vika små nytvättade plagg, sortera i storleksordning, och lägga in prydligt på hyllor.
Kära hjärtanes sicken hormonpåse man är!

Jo vi har fixat vagn också. Valet föll på en Emmaljunga Viking, den perfekta kompromissen av våra behov och önskemål!
Köpte för några veckor sen ett nytt chassi i modellen "lounge" (haha så fancy), med rejäla lättsvängda lufthjul och fantastiskt skönt handtag. Nytt, faktiskt. Men på rea.
Sen kompletterade vi igår med en liggdel från Blocket. En svart, som jag å det bestämdaste inte ville ha. Men se, vi kom underfund med att man kan byta ut suffletten till en i klatschig kulör!
Så nu står den svarta liggdelen här i vardagsrummet ändå, och är rätt fin måste jag tillstå. Å en gul sufflett är på väg på posten, även den köpt begagnad för en blygsam penning.
Tänker att vagnen blir som en fräsig liten humla när vi drar omkring i gråslasket i februari. Är löjligt taggad! 


Nåväl. Nu ska jag sluta bränna sönder era hjärnor med mitt gaggande, och laga lite mat till mig och gullmannen som just kom hem från sin maratondag.

Avslutar med liten bildkavalkad.









Ja. Vet inte vad som hände med vecka 18-bilden, den blev helt enkelt för ful för bloggen (å då är jag ändå inte kinkig). Hoppas ni överlever utan den. Det hände ju inte så hemskans mycket mellan vecka 17 och 19 ändå, sizewise. Men vecka 20, hallå lejonkulan!
Har förstått på kommentarer och jämförelser att jag kanske har en relativt stor mage. Fast alla är ju olika, och det spelar ju verkligen ingen roll. Men. Större mage kan tydligen tyda på mycket fostervatten, vilket gör bebben slätare i huden vid ankomst. Så jag tar det som nåt positivt (inte för att släta bebbar är bättre än skrynkliga meeen ni fattar).
En mage är en mage är en mage. Alla är bra. Alla bebbar också.

Längst ner syns vår suddiga lilla plutt som vägrade posera för stillbild i tydlig profil. Men knät är uppdraget och näven är knuten i alla fall, det tyder väl ändå på lite blivande kameravana..?



 'Til next time!

lördag, augusti 05, 2017

I'm back - äntligen en inspirerad lördag!


Ja! Efter flera monumentalt sega dagar utan lust och ork att göra just nånting (inte så konstigt med tanke på skallens tillstånd kanske), är det extremt skönt att från i eftermiddag känna igen sig själv igen.
Fick lust att baka kladdkaka, göra fruktsallad, promenera, och det ena med det tredje. Så det gjorde jag.
Och en promenad gör alltid susen. Jag har så lätt att fastna nämligen, inne och hemma, framför telefonen eller serier, när jag varit tvungen att hålla mig stilla ett tag. Även när rastlösheten börjat komma krypande. Det är så svårt att komma till skott och bryta sig loss, veta var man ska börja!
Att då ta en runda, om så bara en liten runt kvarteret, är verkligen guld. Kroppen och hjärnan vaknar till, och jag kommer hem med ny fixarmotivation.

Efter kvällens promenad, tillsammans med min vattkoppskurerande man, bestämde vi oss för att hänga upp en darttavla som min käre far skänkt till oss, i garaget. Ok det var helt och hållet min mans idé, men jag hakade entusiastiskt på!
Så vi tävlade lite (jag vann till slut med 4 poäng, inte för att det är viktigt meeen) och dödade några spindlar, och fantiserade om att uppgradera aktivitetscentra-möjligheterna i garaget ytterligare genom att skaffa dit nåt begagnat gammalt pingisbord.
Bara att rulla ut bilen på fyratimmarsparkeringen och fälla ut bordet och spela ju! Hur kul?!

Nå, nu är jag här i hemmets lugna vrå igen, och har redan börjat planera för morgondagens middag... vad händer? Är det höstrutinlängtan som kickat in? Eller bara the wonders of the promenix? Praktiskt, i vilket fall.
Imorgon innan mötet ska jag åstadkomma nåt slags pulled beef på en fransyska som ligger i kylen och väntar, så nu står lergrytan och gonar till sig med lite vatten i.
Eller ja, jag åstadkommer ju inte så mycket, slänger ihop lite grejer och skjutsar in i ugnen ba, och åtta timmar senare äter vi resultatet.
Tänkte testa ett recept med lök, krossade tomater, salt och peppar. Mest för att det är typ det vi har hemma. Hoppas det blir oäckligt.


Jo en annan grej. På måndag börjar jag jobba heltid. HELTID. Har inte gjort det på hur många år som helst! Och aldrig på förskola. Har gruvat mig massivt och undrat hur det ska gå. (Gillar verkligen inte att spendera merparten av min tid på arbetet, och är väldigt tacksam över möjligheten att ha sluppit det ett bra tag.)

Men nu försöker jag se det rätt positivt. Det är ju bara tillfälligt, i några månader, och i syftet att jag ska kunna vara hemma så länge som möjligt med mitt barn sen. Dryga ut mammapengarna så mycket jag bara kan. Fin målbild ändå!
Plus att det nästan känns lite skolstartspirrigt nu. Önskar bara att jag hade användning för ett nytt pennskrin med spännande, färgglatt innehåll.
Men jag tänker i alla fall måla naglarna i nån fin färg, och vara så frökenmysig jag bara kan för de små trollen.

Ser det som en spännande utmaning! Och dessutom slutar jag ju tidigt var tredje dag, och kommer ha goda möjligheter att ägna mig åt mitt ideella arbete de dagarna. Samt att vila.

Längtar dock redan till månaden innan förlossning, då jag ska vara ledig och hemmafixa en masse. Ser framför mig hur jag går runt och småmyser på ett moderligt sätt, fixar storkok och brödbak för infrysning, bäddar i ordning i spjälsängen, viker i ordning alla minimala kläder, osv.
Får väl se hur verkligheten ser ut...

Jo förresten jag kom på en konstig graviditetskrämpa jag har! Eller krämpa är det ju inte riktigt. Mer ett irritationsmoment.
Nämligen att det känns lite svullet och tjockt i svalget, nästan alltid. Inte så det är svårt att andas, MEN, det är lätt att bli störigt illamående, speciellt mitt i en måltid. Man sitter och slänger i sig god föda av hjärtans lust, och så rätt vad det är så retas den där nerven i det småsvullna svalget, och så tappar man helt suget att fortsätta äta.
Samt att det är omöjligt att borsta tänderna utan att tjöjsas. Känns som kräkreflexen flyttat upp en decimeter i halsen.
Ja, det är väl det jag har att klaga på.
Plus att jag vill spy vid blotta tanken på sill, som jag i normala fall älskar.

Intressant va? Nån som känner igen? Vad mer vill ni veta? Frågar jag, som vore jag värsta kändisbloggerskan. Men det är jag ju i princip såatteee.


Nu blir det kvällsfika, tjipp å hej!



Suddig inblick i H:ssons aktivitetscentra


torsdag, augusti 03, 2017

Ett plus ett blir...?


Men hallå där!
Bara sju månader sen sist jag skrev, och ett helt liv har hunnit passera.

Nä, inte riktigt. Det mesta är sig likt, med en liten - eller stor - skillnad:
Vi ska få en bebis!
(Inser att chansen är rätt stor att du som läser detta redan vet om 'et, men ah du kan väl spela med lite?)

I slutet av januari beräknas den titta ut, så det är alltså max ett halvår kvar. Tiden går så fort, och så långsamt!

I drygt två månader har vi vetat om denna glada överraskning, och än så länge känns ingen panik, bara ett lugn och en stor glädje. Många frågor och funderingar såklart, men inte så mycket aktiv oro. Visst, vi är väl medvetna om att mycket kan hända och gå fel. Men så är det ju med allt i livet. Varför ta ut oroskänslor i förskott? Sånt kan man ju inte alltid styra såklart, och därför är jag väldigt tacksam över mitt -och J's - enorma inre lugn.

Är alltså i vecka 16 (15+1) nu, och mår generellt bra. Har inte haft så många klassiska graviditetsbesvär, knappt nåt illamående. Lite extra trött bara.
Däremot har mitt huvud varit extra jobbigt och bråkigt. Intensivare migränattacker, mer vardagshuvudvärk.
Dels pga. hormonförändringar, säkert, men också pga. att jag inte kan kapa värktopparna med Treo nu. Alvedon är det enda som gäller, och det vill jag inte ta för ofta. Dessutom är det för amatörer, och hjälper föga.
Har fått triptaner mot migränen, de funkar helt okej även om de inte utplånar hela eländet. Men de hjälper mig att sova bort mycket av smärtan i alla fall.

Nå, nog om detta, vem vill läsa ingående om ens sjuka huvud? Väldigt tråkigt ämne. Men just nu framträdande i min vardag.
(Inne på fjärde dimmiga dagen i rad nu, men hyser hopp om att orka åka och handla lite mat snart i alla fall, och kanske städa hemmet också.)

Hursomhelst. Eftersom jag alltid sett det som självklart att jag nån gång i livet ska vara en mamma, så ser jag såklart mycket framemot detta äventyr! Känns helt overkligt fantastiskt och gulligt och omvälvande att jag - okej, vi - ska få en alldeles egen sötdoftande ljuvlig bajsmaskin, när man mediterar över det.

Samtidigt känns det dock rätt abstrakt fortfarande, även om vi såg vår gulliga lilla körv på ultraljud redan i vecka 11, när den var 3 cm liten.

Vi försöker mest strukturera upp förmånligast möjliga föräldraledighetsplaner, ta oss fram i barnvagnsdjungeln (lättkörd vagn som får plats i en Golf 2017-skuff, tips mottages tacksamt!) och planera rent utrymmesmässigt i hemmet för det här lilla tillskottet.
En bebbe i en tvåa lär väl inte vara några problem egentligen, men vi hoppas på att kunna byta till oss en trea i samma område, ganska snart. Inte minst för att få ett extrarum till påhälsande släktingar; något säger mig att de kommer dyka upp mer frekvent framgent.


Nu hör bebben när vi pratar, och rycker tydligen till om höga ljud dyker upp nära magen. Den övar på andning och ansiktsuttryck, tuffa moves, samt har börjat bilda mekonium (läs beckbajs). Bland annat. Full huggning där inne, helt enkelt!

Inom några veckor ska jag tydligen kunna känna hur den rör sig. Då blir det nog snäppet mer verkligt, alltihop.


Jag har även börjat föreviga den lilla kalaskulan som blir allt svårare att dölja, och i äkta blogg-anda börjat trixa med bilderna i nån pluttenuttig shabby chicig app?! Skyller allt på hormonerna, och bjuder till... varsågoda:







Jo. Jag äger fler plagg än den där klänningen. Och ja jag döljer nån ful folderhållare på vårdcentralens toa med ett knöligt hjärta.
Och jo, det är kul att se hur formen ändras så snabbt, från lite mer jämnsvullen förra veckan, till mer tydlig lillboll denna vecka.
Tycker i alla fall jag.


Risken finns att jag börjar skriva oftare nu... *tappar genast halva läsarskaran*
Detta är ju ett ganska kul ämne att uppdatera och vilja skriva av sig om!
I alla fall om man är drabbad själv, hehe.

Nå, nu blir det uppryckning i det lilla hushållet.


Peace!