onsdag, januari 03, 2018

The many adventures of Plutten och dennes värdinna


Hej från vecka 38 (37+0)!

Tjoho, 20 dar till beräknad födsel!
Från och med idag räknas bebben som färdigbakad, och dess enda uppgift från nu till nedkomst är att tjocka på sig och slipa på sina skills, såsom andning och dylikt. Men skulle den födas nu, skulle det inte räknas som för tidigt.
Och åh, som jag hoppas att den vill födas nu i dagarna!
Mer om det strax...

De senaste veckorna har vår käre lille plutt haft en del fyr för sig. Som att vända sig från rätt till fel håll, till exempel. Det blev nästan aktuellt att boka ett vändningsförsök på sjukhuset, men vi hade tre dagar till nästa MVC-kontroll, så jag youtubade efter tips och tricks på hur få bebis att vilja vända sig spontant... och hittade flera flummiga hemmaövningar. Allt ifrån att sitta och bresa så ofta man bara kan, såväl på golvet framför teven som på felvända köksstolar, till höftrullningar, och att ligga på rygg på golvet med massa kuddar uppbullade under rumpan, i 10 minuter om dan.

Ägnade mig flitigt åt de här movesen, och Plutten verkade fatta galoppen, för när vi var tillbaka på kontroll hade den både vänt sig och kört fast huvudet litegrann (till ruckbart läge).
Sicket teamwork va! 

Mitt blodtryck har fladdrat till och skenat iväg nån gång också. Samma dag som jag fick besked om pluttens felvända läge, var trycket för högt, men på kontrollen då plutt låg rätt, låg även blodtrycket innanför en angenäm gräns.  Och mitt kiss, som de gärna ville kolla, var proteinfritt och fint.

Så jag har inte tänkt mer på det. Har bara förutsatt att allt är lugnt igen, och i godan ro jobbat färdigt mina sista dagar på jobbet (slutade verkligen i grevens tid med tanke på ork och kropp), hälsat på hos släkt och vänner i Gislaved, hjälpt till med fika och mat på pionjärskolan i vår Rikets sal, haft tal, osv. Hållit igång som vanligt helt enkelt.
Visst har jag varit trött och svullen på sistone, knappt fått plats med fötterna i kängorna, varit tjock om fingrarna och fått skippa vigselringarna, osv. Men det är ju sista veckorna, vad kan man vänta sig? Har jag tänkt.

Sen nån vecka tillbaka har jag även börjat få tätare sammandragningar, både vanliga som inte gör ont, och såna som gör vansinnigt ont. Förvärkar. Som stark mensvärk, fast värre (tack och lov kortvarigare pga. den stegrande och avklingande stajlen som värkar jobbar med). Har vissa nätter vaknat av att det känts som nån huggit mig i vekryggen med en brinnande kniv, typ.
Detta och den stora tunga magen gör att jag inte sover hela nätter längre. Sover knappt alls, om jag får tolka verkligheten själv. Många uppstigningar, andningskippningar och toabesök blir det. Men däremellan är det nog så att lite sömn kläms in trots allt, ty då har jag den goda smaken att snarka högt OCH dregla frejdigt.

Är nästan avis på J som får åtnjuta detta prinsessbeteende natt efter natt.


Hursomhelst. Idag var det dags för MVC igen. Och jag såg och se, mitt blodtryck var för högt - igen. Dessutom innehöll kisset protein. Dessa två faktorer, plus tidigare nämnda svullnad, kan indikera trötta njurar och/eller (?) en begynnande havandeskapsförgiftning.
Det behöver inte vara nåt sånt, men är viktigt att ha koll på läget.

Så nu har jag i uppgift att vila och ta det lugnt, vara uppmärksam på Pluttens aktivitet i magen, och på mitt eget mående. Om jag får ont långt upp i magen, eller får flimrig syn eller besvärande huvudvärk (hej story of my life, men får väl ta det säkra före det osäkra ifall huvudvärken skulle dyka upp i vilken som helst skepnad) ska jag genast kontakta lämplig vårdinstitution.
Dessutom blir det täta kontroller på MVC, typ varannan - var tredje dag. Känns tryggt.

Jo, barnmorskan min sa att när kroppen är i det läge som min är nu, är det bästa egentligen att ba föda. Fast helst att det kommer igång av sig självt, såklart. Så jag känner att tja, det får gärna dra igång. Typ nu. Har till och med köpt godis till BB-väskan, så vi är all set.

Vet inte om eller när det i så fall blir aktuellt med igångsättning annars, men antar att det beror på hur mitt tillstånd utvecklar sig. Ännu är det ingen ko på isen. Och Plutten bökar hejvilt därinne, med sina fina hjärtljud och allt. Morskan tycker det känns som en ganska nätt liten bebbe. Inte onormalt liten alltså, men ingen dunderklump.
Jag tycker det låter gulligt och bra. Men jag tycker i och för sig att allt med Plutten låter gulligt... än så länge... hade reagerat likadant om hon sa att det var en stor bebbe.


En annan rolig grej är ju att det råder mässlingshysteri i Göteborg just nu. Än så länge bara 12 konstaterade fall, men jag läste idag att en personal på Östra sjukhuset som vistats bland nyfödda har visat sig vara mässlingsmittad. Så hen kan ha smittat 63 bebbar. Känns... sådär stabilt. Hur och när vet man att spridningen är under kontroll?
Vill inte ge bebisen immunglobulin så fort den tittat ut såklart - åker hellre till Varberg och föder där i så fall.
Får försöka reda ut detta lite mer på fredag.

Hmm, ja. Det var det om detta. Jag skulle ägna mig åt studium och förkovring ikväll också, var tanken. Men min hjärna är en outsägligt trött gröt, och min torsdag är planlös, så jag skjuter upp alla ambitioner till nästa dygn, och fortsätter dricka te och googla på bebishörna-inredning istället...

Visst längtar man efter ljus och liv nu? Längre dagar med mer innehåll? Snart, snart!
Tills vidare kan man alltid peppa med Tomas Andersson Wijs version av "God morgon" - den är mitt nya vardagssoundtrack, mitt anti-ångest-statement. Testa ni också.


Peace!




Trött. Stor. Försöker sitta naturligt på en stol framför en kamera. Svårt. Fin ambition ändå.

torsdag, december 14, 2017

Rapport från vecka 35


Hej i decembermörkret!
Hur har ni det?

Här är det förkylt. Har varit hemma från jobbet hela veckan. Hjälp vad svårt det var att varva ner och släppa tanken på alla stackars småkids som måste ha vikarie... svårt i ungefär två dagar. Sen gick det över. Och jag mindes att jag faktiskt själv är vikarie, och har hängt med så många olika barngrupper, och hur bra de små liven faktiskt brukar hantera det.

Jag har även gått från att vara dålig på att vara hemma sjuk (dvs. hålla på och vara produktiv med tvättstuga och grejer) till att mest proffsdega, äta, dagsova och kolla på vloggar av skiftande kvalitet i soffan. Lagom tills att det är dags att återvända till jobbet igen imorgon. Oh well.

Nu är det bara nio arbetsdagar kvar, så sjukt! Kommer sakna barnen, blir kul att besöka dem med bebben till våren.

Jo, det är eksemigt också, kan jag väl tillägga när jag ändå håller på och smågnäller. Vinterhuden på händerna har gått mer bananas än vanligt. Det blir som små små blåsor under huden som inte går att inte klia sönder. Och sen blir det fula sår där huden skrapats av, såklart. Känner mig lite som Job. Ska till läkaren på tisdag, får se vad domen blir. Tror graviditeten gör att det blivit värre. Nåt elände ska jag väl ha i detta välsignade tillstånd, antar jag...

Annars är det fint!
Plutten bökar på, ligger med huvudet neråt och sparkar friskt uppåt, och det känns så obegripligt gulligt att det är en i princip färdig liten minimänska som mystiskt plaskar omkring därinne. Vem är det ens?! Om ca 40 dagar kan jag börja försöka begripa det lite mer. Då får vi äntligen träffas.

Kroppen börjar bli lite öm och stel, har typ träningsvärk i bäckenet ganska ofta. Är det det som är foglossning? Nä?
Det gör i alla fall att jag måste köra en del med den klassiska gravidvaggen när jag ska ta mig fram.

Har även mensvärk, mest bak i ryggen, nån/några gånger per dag. Har fattat det som att det är förvärkar och helt normalt. Men det gör ju helt klart tanken på den här förlossningsprylen mer verklig. Nån gång ganska snart KOMMER det att vara the real deal värkar. Och det kan faktiskt ske närsomhelst. Barn föds ju lite hipp som happ i olika veckor.

Således har vi sett till att några praktiska punkter på checklistan är avklarade nu, vilket känns gött.
Jag har skrivit två förlossningsbrev, ett till personalen på Östra, och ett till J om saker och förhållningssätt som kan vara bra för honom att ha på pränt när allt är lite kaosigt.

Vi har planerat och skaffat det mesta som man tänker sig kan behövas i BB-väskan (utom mat, dryck och godis), och planerar att börja packa den i helgen.

OCH, den största ångestbiten: Har pratat med Försäkringskassan idag och äntligen fått klart ett beslut om föräldrapenning, efter mycket uträknande och trixande med mina svajiga inkomster och hundra olika anställningar under det senaste året. Man känner sig ju alltid kriminell när det handlar om såna här saker tycker jag. Det ska intygas på heder och samvete att alla uppgifter stämmer, osv. Och man gör ju sitt bästa såklart, men det kommer ändå alltid en massa tvångstankar om att man kanske sagt fel eller hittat på nåt eller så, ändå. Blir helt svettig. Men, nu är det klart och gick bra!

Vi tänkte testa oss fram lite med föräldraledigheten och hur många dagar vi plockar ut osv. Men eftersom min SGI ligger skyddad första året, oavsett hur få föräldradagar jag tar ut, så känns det viktigare att spara mina dagar till barnets andra levnadsår.
Då måste jag nämligen ta ut minst 5 dar i veckan för att skydda SGI:n. Och jag har ju inget jobb från januari och framåt, plus att vi vill kunna ha plutten hemma från förskola så länge det bara går, så jag tänker helt enkelt snåla med dagarna så mycket som möjligt under detta första år. Kanske ta ut en dag i veckan.

J tänker vara föräldraledig på fredagar, i alla fall från februari till maj, och plocka ut ersättning för fredagarna och lördagarna.
Så får vi se hur vi klarar oss på det, om vi kanske till och med kan skära ner på antalet dagar vi plockar ut... eller om vi måste trappa upp.
Men det känns som en lagom början i alla fall. Mysigt att ha långhelger tillsammans som nybliven 3-persons-familj också.

Jahapp, det var en liten uppdatering om läget här i det Haraldssonska residenset på västkusten... kanske borde ha skrivit om nåt annat också, inte bara sjukdom och graviditetsgrejer?

Okej då, avslutar med att berätta om en glad överraskning jag fick i lördags!
Vi var sedan länge bjudna till Gustafssons på middag den dagen.
Kände oss trötta och lite småkrassliga, men ville såklart gå dit, så kämpade på.

Dessutom var J tvungen att åka till jobbet och fixa akut med nån nätverksgrej, så jag fick gå ensam härifrån, och så skulle han komma direkt till dem lite senare.

Där gick jag helt oskyldigt, plingade på dörren, och vem öppnade?! Min icke-biologiska lillsyrra Emelie, ditrest som en överraskning, ända från Sundsvall! Hallå vilken glädje! Hon hade kontaktat Gustafssons för ganska längesen och frågat om de inte kunde koka ihop det här i smyg, så att hon fick surprisea mig och träffa mig med lejonkulan å allt.
(Det förklarade ju att man blev inbjuden till en lördagsmiddag typ granngårds två månader i förväg... hehe.)

Så fint gjort av dem alla, jag blev verkligen rörd av den kärlekshandlingen.

Vi fick en fin kväll, och på söndagen följde hon med på vårt möte, sen hann hon hänga hemma hos oss i ca 20 minuter innan hon var tvungen att fara till flygplatsen... men det var fina minutrar! Och hon hjälpte mig med mitt soppfix i köket också, mycket behändigt.

Jamen dåså. Bildkavalkad, sen hejdå för denna gång...


 Äh bara en liten snapshot från mitt glamourösa vardagsliv, för att dokumentera kulan i mitten av vecka 34

 Dagsens sanning!

 Söta Emelie - den enda som kan se så Montazami-glammig ut under soppvärmande!





Håll till godo! Peace!

söndag, november 19, 2017

I smell snow... and oombedda kommentarer


Halli hallå,

vilken härlig helg som just passerat!

Först och främst: DET HAR SNÖAT IDAG! Det är vitt och vackert ute, och luften är så sval och frisk. Ah, man känner livet i sig, inte sant?

 I fredags jobbade jag sent, sen åt J och jag monumentalt god tacosupé; vi är ju trots allt typ en barnfamilj nu. Fredagstacos är väl lagstadgat då?

I lördags väntade, efter tjänsten, fabulösa ting såsom handling, städning, soppkokning, tavelupphängning ooooch FANTOMEN PÅ OPERAN! På Göteborgsoperan! Ensembeln var svensk och finsk, men framförandet engelskt, och jag satt på andra raden med Karin och Karin, så det var en dream come true på väldigt många sätt. Otroligt mäktigt och vackert. Även om jag inte blev lika emotionellt tagen som i våras när jag såg den i Stockholm på svenska. (Trodde aldrig jag skulle säga detta, men Jöback är nog fantomernas fantom ändå... att se honom i en engelsk uppsättning vore amazeballs.)

Fast det bästa var nästan att vi träffade Fred Johanson på väg ut ur lokalen, efter föreställningen. Han öppnade nån sidodörr just som vi passerade, och vi utropade simultant "FANTOMEN!" på ett eldigt sätt, och började ösa beröm över honom och hans insats (mest K-bone; jag var lite mer reserverad samt är ju några decimeter kortare, så befann inte i samma våglängd och ljudupptagningssystem som de andra). Han poserade snällt med oss och Berglund på några fantastiska bilder också. Mycket ridderligt. 



Bästa bilden internet skådat!


Idag hade vi ett jättetrevligt möte, bland annat med bra föreläsning av påhälsande Mattias med gullfamilj, som ju bodde i Frölunda förut.

Sen kom några vänner hem till oss och åt pumpasoppa och fruktsallad (ej i kombination). Vi hade burit in bord och stolar till det numera enorma (well...) vardagsrummet, och satt där och hade det jazzigt och trevligt medan den bleka eftermiddagssolen lyste upp de snöklädda träden utanför balkongen.

En liten rajd till Frölunda torg för inhandlande av svart färg och lite annat hanns också med, innan det var dags för nedvarvning i soffan framför Monk.  

Så imorgon blir det målning av spjälsäng efter jobbet! Kul.

Över till graviditetsrapporteringen...

Nu har halva vecka 31 passerat. Eller som en barnmorska skulle sagt, idag är vecka 30+4. Men vecka 31 låter ju härligare.
Plutten växer och lever rövare, trycker ut diverse kroppsdelar åt alla möjliga håll; ibland flera samtidigt. Men det är bra, då känner jag ju att den frodas och blir mäktigare i sin lilla kroppshydda.

Mitt mående är fortsatt rätt stabilt och bra, men det börjar bli tungt att typ ställa sig upp snabbt, huka och böja sig, jobba, och sånt där. Och att vända sig i sömnen... det händer typ inte längre. Ty jag vaknar vid varje vändning.
Känner mig också rätt pubertal i le psyké. Eller inte pubertal kanske, men har helt klart närmare till alla känslor och instinktiva infall. Häromdan var det nära att jag förargat hojtade "ÄR DET SVÅRT ATT STÄLLA SIG LITE ÅT SIDAN ELLERRRRR?" till en man som envisades med att stå mitt i gången på Willys med sin unge i barnvagn, på flera ställen exakt där jag skulle passera eller plocka varor. Alltså. Så kan man ju känna för att säga i vanliga ohormonella fall också, men nu fick jag typ aktivt hejda mig från att faktiskt göra det.

Samma gäller att säga ifrån när jag blir less på folks magkommentarer.

Jag har dock ännu inte satt ner nån fot sådär live and direct, förutom till en kollega som sa nåt harmlöst om magen häromdan. Typ att den hade blivit en riktig hylla (inte brösthylla då). När jag suckade lite åt det hela, sa hon att jag ska vara glad att det är en hylla och inte ett generellt sluttande från axlar och neråt.
Då sa jag bara "jovisst, jag tycker bara det är rätt tröttsamt med alla dessa kommentarer man konstant får om sin mage och sitt utseende."
"Ja visst är det", svarade hon.

(Att jag kallar det att "sätta ner foten"?! Det visar väl ungefär hur förtjust jag är i att ta konflikter här i livet.)

Men seriöst. Vad är dealen?! Jag vet att man inte ska vara så lättstött, och jag VET att folk inte menar nåt illa. Men när det kommer minst en kommentar om magen om dagen, så blir man liiite mätt på det. Även om jag själv också tycker det är kul, spännande, fint och fascinerande att följa lejonkulans expandering.
 Inte så att man inte får säga nåt, såklart! Det jobbiga är ju egentligen inte dem som kommenterar att jag växer, för det är ju en oemotstridlig och neutralt framförd sanning.

Men så får man höra en massa kvalificerade oombedda gissningar och värderingar. Typ "nu kan det inte vara mer än si och så lång tid kvar?!" ("Hmm jo faktiskt...")
Eller "jag tyckte faktiskt du såg kraftig ut sist vi sågs; sådär såg mitt barnbarn/jag själv/min mosters kusins mamma/vemsomhelst ut när hon bara hade en månad kvar!"

Ser.I.Öst. ALLA KROPPAR ÄR OLIKA. Det verkar man glömma så fort det gäller gravidmagar. Det, och att en kropp och dess ägare ofta känner sig komfortabel med ett visst mått av integritet kring sig.

Den här är också småfestlig: "Nu är du långt gången va, nu är det inte mycket tid kvar?!"
"Nä", svarar man glatt, "bara 65 dagar!" (eller vad det råkar vara just den dagen då, ah ni fattar).
"Jaha OJ men det är ju länge!"

Okej... tack... eller jaha... eller va?

Som sagt. Inget ont om mänskorna bakom dessa kommentarer. Det är ju fint och fascinerande att graviditet är en sån grej som engagerar så många personer.

Det blir all n' all för mycket ibland, bara. En är ju känslig som människa överlag, inte minst som gravid, och har förmodligen fullt sjå med att inte jämföra sig så mycket med andra ändå, utan försöka vara harmonisk och lugn i sin egen kropp, och dess sätt och takt att utvecklas i.

Så när nån tycker man är väldigt stor, eller väldigt liten, eller väldigt annorlunda jämfört med just deras upplevelse, så sås en del oros- och grubbelfrön i ens sinne - förmodligen alldeles i onödan. Och det blir liksom lite extrajobb att dra omkring i hjärnkontoret och rycka upp de där fröna med sina små rötter sen.

Men det är nog bara att vänja sig och lära sig skaka av sig, för kommentarerna, värderingarna och de oombedda råden lär inte minska när ungen hamnat på utsidan kroppen.

Man får försöka komma ihåg att förutsätta att de flesta säger det mesta i kärlek och välmening.
För så tror jag att det är, ändå, faktiskt.


Jahapp, då har jag raljerat färdigt om detta då.

I övrigt: fortsätter räkna ner till ledighet från jobb. Nu är det bara fem arbetsveckor kvar, tror jag. Ska nog gå bra. Har dock tappat jobbsuget lite, eller ganska mycket, under de senaste två veckorna. Dels pga. att allt det fysiska med småkidsen börjar tära mer på mig, dels pga. det tidigare nämnda tillståndet i psyket och humöret. Jag är inte deppig eller nedstämd, men jag har kortare känslostubin, och jag känner mig rätt... inbunden, kanske man kan säga.
Vill mest förbereda mig, hemmet och livet för pluttens ankomst, och gå in mentalt i det hela. Har svårare att engagera mig i andras ungar och förskoleplanering och det ena med det tredje. Det är väl en naturlig fas när det blott återstår ca 8-10 veckor till förlossning, antar jag.


Nej men hallå. Klockan är sannerligen sovdags! Jag som hade tänkt börja fila på förlossningsbrevet... det får bli en annan dag.
(Tips på vad man bör ta upp i ett sånt mottages tacksamt! Förutom det uppenbara, typ smärtlindringstankar, blodfria alternativ vid eventuellt behov, osv.)


Nu väntar en späckad vecka med arbete, möten, försöka få klarhet i alla föräldrapenningsärenden hos FK, första föräldrakursen på onsdag kväll (på Östra sjukhuset rentav; känns tryggt att få komma dit och bekanta sig lite med nejderna) - och från och med torsdag föräldrabesök! Jippi!


Tack för mig! Hoppas jag inte framstår som alltför butter nu. Känner mig i alla fall cleansad i sinnet efter att ha fått dessa tankar på pränt, hähä.





Godnatt från undertecknad och den galna lilla plutten häri!

söndag, november 05, 2017

Vecka 29, Grekland och hösten


November! Inte många löv kvar på träden nu. Desto mer löv in the air, hoppas jag, eftersom jag är så fyndig och käck.

Sen vi sågs sist har J och jag bland annat hunnit med en angenäm vecka i Rethymnon på Kreta, som bestod av många långsamma aktiviteter; sovmorgnar, slöa Netflix-/balkongfrukostar, långa duschar, bokläsarsiestor, yatzykvällar på balkongen... och däremellan lite stros i den väldigt mysiga gamla stadskärnan, upptäckande av fort, intagande av ljuvlig föda och glass på diverse tavernor och hak, sol-lapande och äventyrsbadande i vågiga havet, och liknande.

Vi hade det verkligen oförskämt bra, och solen värmde mer än vi hade förväntat oss, såpass sent i oktober. Det var riktigt sommarstekigt, men inte jobbigt. Kändes extremt välgörande att gå runt och icke-frysa i sandaler och kortärmat, som uppladdning inför den långa, mörka och omvälvande vinter vi går till mötes.

Och när vi kom hem var det väldigt skönt, det med. Såna är vi. Himla nöjda med att få sova i egen säng och ha våra egna grejer omkring oss. Resor (speciellt charter) är liksom inte livets grej, men helt klart ett trevligt inslag att företa sig då och då.


(Japp, yatzyn på bilden är autentisk - och min!)

I pluttens lilla värld går saker och ting stadigt framåt. Vilket jag såklart är otroligt tacksam över, och ganska nyligen har blivit plågsamt påmind om att inte ta för givet.

(Våra vänner i en stad ganska nära väntade tvillingar, de var beräknade till en dryg månad efter vår bebbe. Men de små hjärtana slutade slå, drygt halvvägs in i graviditeten. Jag känner så oerhört med dessa vänner, och har gråtit så mycket för dem. Har även nästan skämts lite över att min egen graviditet fortsätter. Kan jag verkligen skriva om den, lägga ut bilder, uppdatera? Blir det inte osmakligt? Men jag har bestämt mig för att jag inte riktigt kan tänka så. Och tror inte att nån förväntar det heller.)

Den lille bullen tar alltmer plats för varje dag; känner tydligt nu hur den är uppe vid revbenen och härjar hejvilt. Detta är såklart som det ska vara, men medför ett visst obehag i min lekamen. Som det här med att få i sig tillräckligt med luft. Och att få plats med maten man stoppar i sig, helst utan att måsta paniklägga sig på sidan i soffan och flåsa. Eller att bli kickad på blåsan utan att spontankissa just där och då. Nya utmaningar, helt enkelt.
Men mest gläds jag - eller vi båda förstås - åt att den påminner oss så mycket om sin närvaro, och interagerar med oss när vi buffar på magen, pratar osv.

Härom morgonen när jag sov, hade den och J tydligen handkontakt i form av ett kvalitativt utbyte av småkrafsande på min mage, från olika håll. Väldigt gulligt att höra talas om detta vid uppvaknandet.

Mest dramatiskt och kul är det när den gör större moves. Vet inte exakt vad den pysslar med, men det känns som lite diverse kullerbyttor och utsträckande av liten kropp, och dylikt. Då kan man se ordentligt utanpå magen hur det rör sig också.

I skrivande stund är vi i mitten av vecka 29. Om åtta veckor är barnet alltså färdigbakat! Det är ju sjukt! Det lär ju inte komma ut exakt då, men det KAN göra det. Hisnande.

Eftersom jag börjat bli rätt trött och smått otymplig, har jag redan börjat mecka med så mycket praktiskt som möjligt. Vill inte ta för givet att jag kan hålla på ända till slutet, utan satsar på en degigare tillvaro i december/januari.

Så nu är spjälsängen nerbaxad från vinden och avtvättad, och väntar bara på att bli monterad och bäddad. Jag har dessutom enväldigt bestämt att vi inte kommer orka slipa av den alla lager tidigare färg, sandpappra varenda spjäla och ha oss, för att kunna måla om den. Så vi satsar på att fylla i med svart färg där det är avskavt, istället. Svart säng; fräsigt ju. Passar en kaxig plutt som vår. Dessutom har vi ju grandiosa planer för målande av sovrumsväggar (hello Jotun Lady Green harmony!), så då kommer den nog komma till sin rätt lite bättre också.

Och så har jag haffat ett ouppackat skötbord medelst Blocket, som ska hämtas imorgon. Jo, vi bestämde oss för att det var en sån pryl som faktiskt kan underlätta livet och därför var värd att investera två hundralappar i.

  
Ah, inte vet jag vad jag ska berätta. Jag bara babblar på. Och räknar ner dagarna som återstår på jobbet. Ca sju veckor kvar nu. Lååångsamma veckor. Men jag slipper närvara på luciafirandet i alla fall, väldigt tacksam för det. Råkade boka in oss på en föräldrakurs just den dagen, och fick tillåtelse av kollegor att gå från jobbet innan alla föräldrar dyker upp med lussiga barn.
Övar även på att inte lyfta tunga kids längre, då jag känner att det drar ihop sig i kistan när jag tar i. Vilket är lättare sagt än gjort, tex när de springer i exakt motsatt håll från skötbordet pga. vägrar avlägsna sitt bajs.
Delegera mera, är nog lösningen. 

Avslutar detta svammel med en bild som Jonis tog på mig häromdan, när jag övade på klassiska klyschiga gravidposen nr 1, och kände mig som nåt slags urmoder.





Tjingeling och allt det där!


söndag, oktober 01, 2017

Vecka 24, magchock och förkylning


Halloj i stugorna,

nu är det söndag igen, och två veckor har förflutit sen sist. Väldigt käck veckodag att blogga på, detta, må jag säga.

Den här gången sitter jag inte i kontorshörnan i vardagsrummet, som jag alltid gjort annars de senaste åren. Inte så spännande för er kanske, men för mig!
Vi har nämligen ingen kontorshörna längre. Efter att min käre make stegvis - ända sen vi flyttade in i detta bo för 3,5 år sen - kämpat (och lyckats rätt bra) för att få den där hörnan någorlunda mysig och trivsam och ihopflytande med resten av vardagsrummet, bestämde han sig häromdan för att nu var det dags att avskaffa den; åtminstone tills vi någon gång har ett större hem.

Detta för att kunna utnyttja hela vardagsrummet till umgänge med vänner och krypande bebbar och sånt.
Jag motsatte mig inte, inte alls.

Fint, trevligt och STORT blev det plötsligt, alltihop.

Nu kör vi aktivitetsbaserade kontor i det lilla hushållet istället, och således sitter jag denna eftermiddag i köket och har vevat igång min gamla kämpe, bauta-laptopen Acer.
Känns mysigt och väldigt Pennygången-kollektivet-nostalgiskt, på nåt vis.

Ja, här nedan ser ni vårt nya vardags. Tavlor ska arrangeras om och fåtöljen (som vi fått ärva av Vesters och är mycket tacksamma för) ska få slippa vara naken länge till, osv.
Men ändå, trevligt med all denna golvyta som uppenbarat sig!




Well. Livet rullar på, hösten fortgår och löven singlar långsamt ner på gatorna. Många fina soliga dagar har vi haft. Såna dagar är jag tacksam för mitt jobb, som tillåter och rentav uppmuntrar utomhusvistelser. Det gäller att suga i sig d-vitamin och energi medan tider är.

(Apropå utevistelser på jobbet, häromdagen stod en flicka på stora-barn-avdelningen och grät diskret på gården. Min kollega frågade hur det var fatt. Hon hade så ont i armen, sa hon, för hon hade gjort nånting för mycket - till en början oklart vad.
Kollegan försökte gissa på massa saker - gungat, ramlat, brottats med nån, blivit knuffad?
Till slut förstod hon vad flickan sa.
Silat.
Hon hade silat för mycket sand i sandlådan, såpass att nån liten förslitningsskada/träningsvärk uppstått.

Så otroligt flitigt barn ändå? Beundransvärd arbetsmoral!)

Lite deppigare känns de soliga dagarna när man ligger inne och är sjuk, vilket jag nu ägnat förra helgen samt denna helg åt.
Det började som nån löjlig förkylning, tyckte jag blev rätt däckad av den redan för en vecka sen. Men repade mig snabbt på söndagen och har levt på, arbetat och verkat som vanligt hela veckan. Lite rethosta och så, men ingen big deal.

Tills nu. Eller ja, igår. Då tog den över mig. Snoret flödar, halsen retas (både med mig och med J eftersom jag hostar som en storrökande elefant om nätterna), energin är obefintlig.
Blir hemma imorgon.
Således är jag just nu snarare tacksam för det gråa vädret som råder.

Har börjat känna mig rätt tung och flåsig också; det kom nästan över en natt, för några dagar sen. Vet inte om det är graviditeten i sig, eller sjukan, eller troligast en kombo kanske. Just nu känns det i alla fall mest som att tillvaron går ut på att andas med öppen mun och växla mellan att vara ashungrig och supermätt och trång i kistan pga. mycket konkurrens om utrymmet. Spännande liv.

En morgon här i veckan var jag alltså plötsligt så väldigt stor, och tung, och jättekänslig. Blev oproportionerligt arg för att J skrattade åt hur jag tog smör ur paketet, typ, och sen började jag storgrina.
Eh??

Jag som känt mig så sansad och chill alla dessa 23 föregående veckor.

Nu är det tydligen nya tider. Har inte haft fler meltdowns dock, men den här känslan i kroppen kvarstår. Andfåddhet, svullnad, tung stor mage som är i vägen för jämnan, jobbigt att böja sig ner, att knyta skor, och allt sånt där. Är med andra ord seriöst preggo nu. Det blir roliga 15 veckor, de återstående (snälla bebi, stanna inte därinne längre än absolut nödvändigt!).
Men jag har mått såpass bra hittills, så jag ska inte gnälla.

 Ett annat tecken på att jag gått in i en ny fas, är att jag inte är lika intresserad av att läsa om barnets vecka-för-vecka-utveckling i appar och mvc-böcker längre.
Det känns lite old news och jaja, den växer och tjockar på sig, alles gut.

Är mycket mer fascinerad av förlossningar - folks berättelser, och all möjlig annan information kring detta. Och även om livet med bebis och småbarn. Det börjar väl kännas såpass verkligt nu, att jag inom en överskådlig framtid faktiskt ska trycka ut den här lilla människan på nåt sätt.

Lyssnar fanatiskt på två eminenta poddar; Vattnet går och Pampers barnvagnspromenader. Rekommenderar båda, om man nu är lagd åt det hållet.



Bild tagen tidigare i veckan. Möjligen samma dag som svullokänslan infann sig. Ser inte så enorm ut, men känns som jag expanderar snabbt nu, och undrar lite var det ska sluta...

(Försökte förklara den känslan för en mamma på föris häromdagen, som frågade hur det gick med graviditeten. Hon replikerade typ: "Ja men man äter ju normala portioner. Fast alla är ju olika."
...Nu var det ju inte min mathållning jag var brydd över, utan ungens tillväxt där inne, och ovanan av att vara en ganska kort och liten person som plötsligt har en successivt svällande buk. Spännande att se hur olika man kan associera och tolka varann...)

Tja. Ja. Vad mer kan tilläggas? Jo vagnen är hemma och färdig nu, med gula suffletten och allt. Har inga bäddsaker till den ännu, men det hinns väl med.

Här är den, fräsiga lilla humlan (fast hjul-lös, ty chassit bor i garaget):


Nästa projekt blir att rusta upp spjälsängen lite. Vi har ärvt en av vänner, den är målat i svart men färgen är lite skavd och sleten, så vi tänkte försöka slipa och måla om i nån angenäm kulör. Känns kul. Ska bara bli av också... vi får se hur det slutar.

Funderar på skötbord. Är det smidigt eller onödigt att ha? Tänker att det kanske räcker med en skötdyna som man kan flytta och lägga här och där. Och om man byter på golvet kan ju ungen ligga kvar och lufta rumpan utan rasrisk. Men det kanske är trevligt med en bas-station ändå... hur har ni erfarna gjort?
Vi är ju lite anti-prylhets här hemma, och när det gäller barngrejer finns ett helt universum av tingestar som man får sålla bland! Det mesta i prylväg känns faktiskt rätt onödigt, men en behöver ju inte bli fanatisk asket för den sakens skull.


Nåväl. Nu har jag babblat ögonen ur er för denna gång. Ska ta påtår på teet och hosta vidare genom aftonen. Ringa kollegor och förstöra deras söndagsfrid genom att varna och planera för morgondagens sjukskrivning, bland annat.


Och justja! Vi bokade faktiskt en utlandsresa till slut; en vecka på Kreta blir det, efter många om och men. Vår första och sista på tu man hand. I alla fall på väldigt länge. Känns fint, ser framemot den!


Jamen hej för nudå!

söndag, september 17, 2017

Ressuget och föräldrapenningen


Så var det söndag igen.

Veckorna rullar verkligen på som busskulor. Man hinner knappt ha söndagsångest förrän det är fredag, så det är ju skönt på sätt och vis.

(Fast fy vad tradigt det är att bara ha två jobbfria dagar per vecka, hur pallar folk i längden?! Förstår att alla inte har nåt val såklart. Men tror ändå att fler skulle kunna ha möjlighet att  jobba mindre och leva mer. Det är dock så lätt att hamna i samhällets ekorrhjul av bara farten.)

Och här sitter jag med mysbelysning, mandelkaka och kaffe, så har inga direkta klagomål på livet.

Tiden får gärna gå fort nu, rent preggomässigt. Längtar ju efter att träffa lillungen. Samtidigt blir jag mer och mer angelägen om att J och jag ska hinna njuta ordentligt den sista tiden som barnfria.
   Vi var ute och käkade lunch med några vänner efter mötet, och båda paren är ganska resande av sig. Det är ju... inte vi. Alltså. Vi gillar att resa. Vi har gjort det en del. Eller tja, litegrann. Men mest ägnar vi oss åt roadtrips inom eller nära Sverige, gör små helgutflykter hit och dit und zo weiter.

Men nu när vi kom hem från lunchen med massa resprat ringande i öronen, började vi genast googla på utlandstrippar i oktober/november. Så inspirerade och desperata, hehe!
Det blir så lätt en massa drömmar bara, och varje vinter är vi trötta, glåmiga och lite sura över att vi inte tog tag i att fixa den där anspråkslösa lilla solresan.

Så nu, med bulle i ugnen och allt, kanske det faktiskt blir av.
Japp, ett litet steg för ungefär alla andra, men ett ganska stort för H:ssons Jr.


Funderar även mycket på det här med föräldrapenning, ledighet och hur man bäst ska planera den. När jag häromveckan lyssnade på en podd där nån expert på Försäkringskassan intervjuades, förstod jag det som att för att man ska få 80% av sin lön i föräldrapenning, måste man ta ut penning för sju dagar i veckan. Annars sänks procenten lite för varje dag man inte tar ut ersättning.
Om man till exempel, som vi hade tänkt, tar ut ersättning för ca 4 dar i veckan (för att spara dagarna så länge som möjligt), är man alltså nere på drygt 50%  av lönen.
Kan detta stämma?! Har jag fattat rätt? Sjukt i så fall.
 
I så fall är det väl smartare att maxa dagarna, alltså plocka ut penning för 7 dar i veckan, och sätta in allt överflöd på ett konto dedikerat till framgen försörjning? Å distribuera de slantarna själv?

Ett annat alternativ som också verkar smart, är att ta ut ersättning för så få dagar man kan under barnets första levnadsår, för då påverkas ändå inte ens SGI (sjukpenninggrundande inkomst). Däremot måste man ta ut ersättning för minst 5 dar i veckan efter det första året för att skydda SGI:n. Så då kan man ju maxa uttagen efter det första året, kanske. Och, även då, spara överflödet för att kunna hålla barnet hemma så länge som möjligt och klara sig på mindre inkomst.
En fördel med detta är att barnet kostar som minst under det första året. Antar jag. Om amningen funkar som den ska, vill säga.

Men det är verkligen en djungel, och alla tips och tricks mottages tacksamt!
Prio ett för oss är alltså att slippa en tidig förskolestart, prio två är att planera så pengamässigt smart som möjligt. Vill ju inte att en massa kosing ska brinna inne bara för att vi vill ta ut ersättning för färre dagar per vecka. Då tar vi hellre ut allt på ett bräde och sparar dem.

Sen vill ju Jonis vara delvis pappaledig ända från start, vilket jag understödjer och tycker känns supermysigt. Vi kommer nog inte ta ut några dubbeldagar i så fall, utan jag är helt ledig från jobbet, och han är ledig kanske måndag och fredag.
Och så... ja. Får vi se hur många föräldradagar vi tar ut ersättning för. Antar att man har lika stor rätt till föräldraledighet även om man inte söker ersättning för alla de dagarna... eller?


Så många frågor!

Nu ska jag forska vidare i detta, och sen, ja då är det väl dags att börja förbereda för en ny arbetsvecka igen.
 Men lite mys ska allt hinnas med också!

Mvh svennebananlivet

måndag, september 11, 2017

Höstglöd och sparkar

Nämen se goddag, en månad senare!

Så härligt att ha en stund över med lite bloggarlust.

Jag anlände just till hemmets lugna och nystädade vrå, och möttes av angenäm eftermiddagssol ivrigt strålande genom vardagsrumsfönstren, efter en lång dag med tidigt jobbskift samt fikahäng och tjänst med tämligen fantastiska damer.

Och jag är så glad över att jag orkar fylla dagarna med lite mer liv, igen.

Det har gått över förväntan bra att jobba heltid hittills. Vi har haft en riktig mjukstart, med i snitt kanske 7 barn per dag, och relativt lättsamma inskolningar.
(Dessutom har mina kollegor mycket förståelse för mitt hälsotillstånd, och uppmanar mig att ta det lugnt och annat som inte är givet på småbarnsavdelning. Är så tacksam!)
Men eftersom mitt huvud krånglat, har jag inte orkat göra så mycket mer än det nödvändiga och lite till. Det här med att vara nöjessocial har inte legat jättehögt på priolistan.
(Sen är vi ju såna hemmasorkar också, J och jag, så vi får ibland påminna oss om att hänga med vänner...)

MEN. För två veckor sen började jag på barnmorskans inrådan att äta järntabletter - och huvudet har blivit mycket bättre!
Glatt överraskad blev jag, och läste på lite om järnbrist, och insåg att sammanhanget ju faktiskt var helt logiskt.
När man har järnbrist är det alltså lite sämre med röda blodkroppar i omlopp, och således transporteras inte lika mycket syre runt i ens lekamen. Man kan klara det ganska bra, med rätt låga värden, men kroppen kompenserar såklart på olika sätt, fiffig som den är. Och huvudet gör det genom att utvidga sina blodkärl.
Tada, där sätter migränen alltså in. Antar jag.

Så, ja. Nu vågar jag planera in saker i kalendern igen. Mycket trevligt.


På jobbet har allvaret börjat kicka in så smått; idag hade vi nästan full barngrupp. Plus att jag har min första egna inskolning in the making, OCH jag har börjat ha samling före lunch... vi kör veckovis, i personalgruppen, så var tredje vecka är det upp till bevis för undertecknad. Fy vilken ångest jag hade första dan, mycket mer än inför inskolningen. Sitta på en pall och lalla pedagogiskt med sånger och leksaker... hua. Men det gick bra, och nu känns det helt vanligt. Prestationsångesten är borta. Vissa dar sjunger man falskare än andra, och det är helt okej.
Bra terapi för mig, sånghämmad AB.


På bebisfronten då? Massor av nytt!

På ett tisdagsmöte, när jag var i slutet av vecka 16 (går in i ny vecka varje onsdag), kände jag tydligt fladder i magen för första gången! Det kändes typ som gaser fast inte riktigt. Och alldeles för långt fram & nere i magen för att riktigt kunna stämma med tarmeriet. Lite som en fiskstjärt, eller som fjärilar, som man ju läst att det "ska" kännas.
Det var högtidligt och fint!

Och när vi var i Norge på tjänsteresa med Joel och Febe (plus mamma och pappa i några dar), när jag nyss hade gått in i vecka 18, var det premiär för att känna pluttens moves utanpå magen. Så häftigt! Låg i sängen på kvällen, och den bökade omkring så mycket där inne, så jag testade att lägga näven utanpå kistan. Och jajamen, där kom det.
Succén upprepades såklart inte när J skulle känna, men sen dess har vi båda känt massa bestämda buffningar på alla möjliga ställen på magen. Vi har redan fått en bild av vad det är för en liten karaktär, av rörelserna att döma. En mini-jag, i princip; så liten men bestämd och kraftfull i kroppsspråket.
Blir intressant att se hur väl det stämmer. Hoppas för allas skull att lynnet blir lite mer som J's dock. Om man nu ska se till hur vi var som små. Jag sur, svårflirtad och grinig, han glad som en sol.


För 1,5 vecka sen var vi på rutinultraljudet på östra sjukhuset. Det var lite känslosamt och nervöst i väntrummet innan. Jag har ju inte varit så orolig för nånting innan, men plötsligt, nån dag innan rul, slog det mig att nåt KAN ju vara fel, och då är möjligheten stor att upptäcka det just vid denna undersökning.
Barnet kanske inte har nån storhjärna till exempel, hade jag läst i nån bok, och jag tänkte att det skulle vara så typiskt mig att få en unge utan.

Men det såg ut att vara ett alldeles normalt och livligt litet barn, och jag frågade specifikt om den hade hjärna... det hade den. Phiuh.
Barnmorskan frågade om vi ville veta vad det var. I fråga om kön alltså. Vi sa att vi inte hade kunnat bestämma oss (jag var mer sugen att få veta, än J, men inte hundra säker ändå), och frågade om hon kunde skriva det på en lapp.
Det ville hon inte, utan ville vi veta så skulle vi kolla tillsammans. Men hon rådde oss till att strunta i det ifall vi var osäkra. Sååå då struntade vi i det.
Kändes lite snopet, men nu i efterhand är jag jätteglad att vi inte vet! Mycket roligare att få veta det live ju!

Och varför ska man veta innan, egentligen? Förutom för att man kan spricka av nyfikenhet annars?
Om man gärna vill ha det ena mer än det andra, eller är väldigt inställd på att det är en pojk, eller en tös, då kan det nog vara en bra idé att kolla. Men vi känner oss totalt nollade gällande vad vi önskar oss. Båda känns exakt lika kul - och troligt!

Jag tycker även att den är lite märklig, tanken på att namnge sitt barn innan man ens sett det. Eller märklig... alla gör ju som de vill, och jag dömer ingen. Men själv tycker jag det känns lite trist, eller kanske snarare SVÅRT att veta vad ungen ska heta, eller ha för slags namn, innan jag ens haft en chans att lära känna den någorlunda.


Det här med att boa i hemmet har också kommit över mig lite smått. Har rensat ut vår lilla garderob i sovrummet, städat den och dedikerat den helt till bebbekläder och annat smått gull. Lite tidigt måhända, men vi har redan fått ärva såpass mycket grejer att det börjar bli klurigt med tillfällig förvaring av allt.
Kändes sjukt tillfredsställande att stå och vika små nytvättade plagg, sortera i storleksordning, och lägga in prydligt på hyllor.
Kära hjärtanes sicken hormonpåse man är!

Jo vi har fixat vagn också. Valet föll på en Emmaljunga Viking, den perfekta kompromissen av våra behov och önskemål!
Köpte för några veckor sen ett nytt chassi i modellen "lounge" (haha så fancy), med rejäla lättsvängda lufthjul och fantastiskt skönt handtag. Nytt, faktiskt. Men på rea.
Sen kompletterade vi igår med en liggdel från Blocket. En svart, som jag å det bestämdaste inte ville ha. Men se, vi kom underfund med att man kan byta ut suffletten till en i klatschig kulör!
Så nu står den svarta liggdelen här i vardagsrummet ändå, och är rätt fin måste jag tillstå. Å en gul sufflett är på väg på posten, även den köpt begagnad för en blygsam penning.
Tänker att vagnen blir som en fräsig liten humla när vi drar omkring i gråslasket i februari. Är löjligt taggad! 


Nåväl. Nu ska jag sluta bränna sönder era hjärnor med mitt gaggande, och laga lite mat till mig och gullmannen som just kom hem från sin maratondag.

Avslutar med liten bildkavalkad.









Ja. Vet inte vad som hände med vecka 18-bilden, den blev helt enkelt för ful för bloggen (å då är jag ändå inte kinkig). Hoppas ni överlever utan den. Det hände ju inte så hemskans mycket mellan vecka 17 och 19 ändå, sizewise. Men vecka 20, hallå lejonkulan!
Har förstått på kommentarer och jämförelser att jag kanske har en relativt stor mage. Fast alla är ju olika, och det spelar ju verkligen ingen roll. Men. Större mage kan tydligen tyda på mycket fostervatten, vilket gör bebben slätare i huden vid ankomst. Så jag tar det som nåt positivt (inte för att släta bebbar är bättre än skrynkliga meeen ni fattar).
En mage är en mage är en mage. Alla är bra. Alla bebbar också.

Längst ner syns vår suddiga lilla plutt som vägrade posera för stillbild i tydlig profil. Men knät är uppdraget och näven är knuten i alla fall, det tyder väl ändå på lite blivande kameravana..?



 'Til next time!