söndag, januari 15, 2017

Projekten, Sundsvall och Pippi Långstrump


Det här med att påbörja projekt är jag ganska bra på.
Att avsluta dem... inte lika skillad på det.
Men idag blev ett färdigt, nämligen tillverkandet av vårt bröllopsalbum!

Alltså, tillverka låter lite väl craftsy, har inte direkt byggt ihop självaste pärmarna och arken. Bara klippt, klistrat och skrivit små försök till käcka kommentarer i marginalerna.

Roligt att ha det färdigt till vår treåriga bröllopsdag (onsdag). TRE! Ja. Var tar tiden vägen, osv, det går ju fortare för varje år, etc.

Andra grejer som är på gång: hänga upp tavlor som bara står lutade här och där mot diverse väggar, plantera kryddväxter och försöka få till nåt slags örtagårdskänsla i köksfönstret, skriva klart den där barnboken jag började knåpa på (och konstnärsgeniet Febe började illustrera) för typ två år sen, lära mig hantera en systemkamera vi har liggandes, läsa ut alla böcker jag påbörjat, fortsätta lära mig gitarr av min eminente speleman... ja ni fattar.

Varför är det så lätt att börja snöa in på nånting men så svårt att fortsätta vara... insnöad?

Jo jag vill måla sovrumsväggarna också. Halvmörkt, i nåt slags mellanting mellan olivgrönt och grått. Varmt, men inte geggigt.
Vad tror vi om det? Skulle inte inredningsdetaljer och annat komma fram på ett trevligt sätt? Skulle det inte vara inbjudande, vilsamt och alldeles underbart?

Det tror jag...

Hursomhelst.

För ett tag sen sa J till mig när vi hade lagt oss på kvällen:
"Du är min räka."
Jag: "Rosa och knölig?"
J: "Nä, liten och älskar havet... Och pepparkornsögon."

Ganska kul tycker jag. Och sant, får en väl tillstå.


Oh, i detta nu spelas "I think of you" med Rodriguez i det lilla hushållet. Vi dansade nåt slags liten bröllopsvals till den, när det begav sig. För tre långa år sen, hähä. Lite nostalgiskt, ändå.

För övrigt har detta år nog varit vårt bästa. Hittills. Vi har lärt känna varann bättre, lärt oss landa och vila i våra nya roller i livet, jobbat ihop oss till ett riktigt tajt och mysigt litet team, och haft mycket roligt för oss, här i vår lilla vardag. Samt blivit något lite piggare.
J gör mina dagar mer gyllene, han plåstrar min själ när den behöver det, han klappar, kramar och förstår så bra. Jag vet helt ärligt inte riktigt vad jag skulle göra utan honom.
     Och det är fint att få känna så.


Jag kollade på alla avsnitt av Pippi Långstrump förra veckan, de låg ute på SVTplay. Har nog knappt sett dem sen jag själv var ett barn och tyckte Pippi var ganska STOR. Skum känsla.
Hursomhelst så fann jag mig själv väldigt engagerad i det hele. Twittrade ett halvt dygn om olika intryck.
Och än är det inte över, ty här kommer mer...

Vad mysigt det är! Såna härliga färger och miljöer. Minns att jag fick drömlivskänsla av godisbutiken med omnejd när jag var liten.
Nu vet jag att det ju är i Visby! Där jag vandrat omkring, levt och frodats. Kul.
Fast på vintern bor de tydligen i en annan stad... föga logiskt... kanske inte inte det mest ologiska med hela storyn, men ändå.

Prussiluskan var ju dock inte alls så gammal och tantig som jag mindes. Pippi inte lika vuxen. Inte heller lika störig som jag hade för mig. Hon var faktiskt mest skön. Väldigt modig. Samtidigt sårbar och ensam.
Gillar hennes inställning, önskar jag hade mer av den själv. När Tommy och Annika frågade om hon kunde åka skridskor till exempel. Då svarade hon enkelt att hon aldrig hade gjort det, så det kunde hon väl säkert.
Va! Det var väl old news för alla, men strunt samma. Jag ska anamma den attityden i mitt liv från och med nu.



Och hallå, hennes pappa är Beppe Wolgers - så härlig person plus karaktär! Hade också blivit förtjust om jag var Prussiluskan (men tack och lov ändå, att jag inte är hon).

Och så Herr Nilsson då. He cracks me up med sin blotta existens. Så liten och retig. Identifierar mig mest med honom, av alla karaktärer.

Det störigaste i serien är kanske att de sjunger lite väl mycket och frenetiskt. Och alla barn som blåser så mycket i lerduvor. Vad är dealen?! Fattar ju att Pippi köpt dem åt barnen, men kom igen, så kul kan det inte vara att blåsa och spela i oändlighet. Låter bra gör det inte heller.
Och så Tommy då. Den gubbige lille pojken med schitzofren dialekt. Men han är ju snäll i alle fall.



För övrigt var vi i Sundsvall i jul- och nyårstrakten. Det var mysigt, vilsamt, intensivt, roligt och lite nostalgiskt.
Vi spenderade bland annat några timmar hemma hos Jacob och Rebecka, som skaffat trea (men bor kvar i Korsta, känns tryggt ändå) och hund. Det slog mig då - så vuxna vi är nu! Jag, kakan och Jake-a-roo vid ett matsalsbord med varsin livskamrat. Det kändes så annorlunda. Som förr men ändå helt nytt. Som förr men mycket bättre. Fint.

Vi var på mysig middag hos Julia och Amadeus också, i det lilla huset med lilla Dagny-katten. Lite samma känsla där.

Ett kvitto på att man inte är nån youngster längre.

Ack så befriande!


Oooch så hann vi bada tunna, basta, lära känna holländare, promenera på isig sjö, spela pingis, gå på traditionsenlig släktmiddag (denna gång slapp vi tack och lov firmajulfesten med stort f som vi överraskande nog fick uppleva på Chow praya river för två år sen), gå på möten och i tjänsten, och hemmamysa med mina mästermysare till föräldrar. Bland annat.

Det var alldeles lagom att åka hem efter en vecka.

Ja, Göteborg är nog hem för oss. I alla fall just nu. Och ibland måste man ju vara i nuet, ändå. Vi har det fint här i vår lilla tvåa. Vi kämpar på.
Snart börjar det verkliga livet, tills dess gör vi det bästa av denna kuliss. Och gläds åt stort och smått när så är möjligt.


Ta hand om er, och tack för tålamodet med detta rödtrådsbefriade inlägg!

tisdag, december 20, 2016

Cleaning out my closet

Jag har läst igenom alla gamla blogginlägg.

Jag har skrattat en del, men också skämts en del.

Jag har redigerat och raderat obekväma, ogenomtänkta inlägg.

Jag har konstaterat att även om man aldrig blir fullärd eller perfekt, så OJ vad jag hade mycket att lära, som 20-22-åring. När jag trodde att jag var rätt vuxen. Har ofta känt mig så lillgammal, klok, förnuftig... och det har jag säkert varit, på många sätt.

Men också naiv, obalanserad och dumdristig.

Det är ett livsverk att få sin "uppfattningsförmåga övad", och jag har mycket kvar att slipa på.

Men när jag läste vissa grejer undrade jag om jag verkligen var samma person då som jag är nu. Samtidigt förstod jag bättre vad som gjort mig till den, hur, jag är idag.

Vet att ett fåtal personer läst denna blogg i många år. Hoppas att du/ni förstår att det var en kalv på grönbete som skrev, back in the days.

Kommer inte att göra allt perfekt, eller skriva perfekt, hädanefter heller. Men har lärt mig mycket på vägen.  



Peace!

/Kalven som börjar bli en stor ko

lördag, september 03, 2016

Om romantikhets och firandeångest


Idag firar vi treårig förlovning. (Grattis till oss!)
Eller tja.
Egentligen är själva ringbytardagen den 5/9, alltså i övermorgon. Men eftersom det är en måndag tänkte vi partaja idag, lördag, istället.

Det går sådär, dock.

Jag får alltid lite ågren på såna här kärleksrelaterade högtidsdagar, eftersom de av nån anledning är så viktiga för mig. Jag laddar upp länge, vill planera detaljerat, göra nånting extra.
Vill överraska och bli överraskad. Hitta den perfekta presenten till J, och helt plötsligt bli överöst med värsta blomregnet av honom. Vill att vi ska vara extra snygga, extra kära och extra lyckliga såna här dar.
Vilket såklart rätt ofta resulterar i motsatsen.

Nä, inte så illa kanske. Vi har det ju mysigt ihop allt som oftast, även idag. Men ni fattar. Ofta när når ska firas eller vara speciellt, är nån av oss väldigt trött eller sjuk eller både och, vädret tråkigt och inspirationen låg.

Idag, till exempel, är jag är migränig samt mens- och gråtful, med skuggor under ögonen och noll procent utstrålning.
Och varför gråtful? Just eftersom att inget får gå fel denna dag, eftersom det är en dag att fira (och kanske lite pga. hormoner), så blir varje liten fadäs en katastrof, varje litet missförstånd ödesdigert och varje uns av vanlig vardagskänsla ett hot mot hela alltet och själva vår existens.

Så nu när jag inte orkat planera en helt fantastisk dag, inte ens orkat städa färdigt lägenheten, inte köpt hem nån god mat, inte hittat nån present till J, inte blivit överraskad... ja då är allt plötsligt värdelöst och grått.

Fast egentligen duger det alldeles utmärkt, och J är helnöjd. Han tar allting med ro och inser att det finns många dagar att göra mysiga grejer på.

Vi hemmamyser med bra musik, pannkakor tillagade av J, en massa kaffe, och Forzaspelande. En restaurangbokning väntar ikväll, och innan det ska vi på det enda i överraskningsväg jag ordnat - en parfotografering (inget snuskigt) hos fantastiska Angeliqa Daldorph (asoraphoto.com) i fin utomhusmiljö.

(Det är dock inte en överraskning längre, för jag berättade för J förut, när jag grät ännu mer pga. jag hade gråtit och förstört dagens ansikte. Oh well.)


Nu var planen att vi skulle sprätta en flaska fin champagne också, som vi fått i bröllopspresent (och som enligt anvisningar ska sparas till vår tioåriga bröllopsdag... men det är nog inte helt realistiskt)... men jag vet inte. Med rådande sinnestillstånd känns det mer som en tröst än som ett fir, att öppna den. Dessutom vill jag inte riskera att få ännu fulare och mindre huvudvärksögon. Det är inte så snyggt på bild.

Får se hur vi gör.

Jag skriver inte detta för att klaga, utan mest för att skildra livet som det är. Tror att många känner igen sig. Det här med press och förväntningar på en viss dag, det kan förstöra så mycket. Tack och lov att vi inte firar födelsedagar och en massa annat jox!

J och jag, vi har det som bäst i den vanliga vardagen. Små oglamourösa, till synes oviktiga handlingar av kärlek och omtanke. Spontana små utflykter och infall. Det är det som räknas. Som är det viktigaste. Och det är han bäst på.

Att jag ibland längtar efter filmisk romantik, det är bara för att jag är ett barn av min tid, med kvardröjande tonårsfantasier gödda av romcoms och förhållanden man beskådat på avstånd. Där man bara ser det där extravaganta, men inte vet hur de har det till vardags.

Det vi har är bättre, jag vill inte byta bort det mot allt hollywoodfluff i världen.


Nu ska jag täcka det här puffiga fejset med smink, släppa ut håret, dra på mig en klänning och ha en helt vanlig höstlördag med mitt hjärta. För det är ju faktiskt hur mysigt som helst.



Peace.

söndag, maj 22, 2016

Mina two cents om att vara vikarie


Jag arbetar, som de flesta av er (min enorma läsarskara hähä) vet, som vikarie på olika förskolor i en av Göteborgs stadsdelar.
Det har, som alla andra jobb, både för- och nackdelar.
Den största fördelen är såklart att få träffa så många underbara kids, som ger en så mycket kärlek och rolighet!

Synen på vikarier bland andra vuxna dock, den är  - tja, vad ska man säga? Blandad, förstås, beroende på vem som tittar. Men man hör och läser ju en hel del från upprörda föräldrar om det ELÄNDIGA i att deras barn måste möta så många vikarier på dagarna. Det blir otryggt för dem med nya ansikten så ofta, och så vidare.

Om detta kan man säga mycket. Det är fint att föräldrar är måna om sina barn, såklart.
Men...

För det första: om fler föräldrar höll sina barn hemma när barnen var sjuka, och lät dem tillfriskna ordentligt innan de skickades tillbaka, skulle inte personalen bli sjuk i lika hög grad - och färre vikarier skulle behövas.

För det andra: är det inte tur att det finns en drös vikarier att sätta in så att förskolornas verksamhet kan fortgå och föräldrarna kan ägna sig åt sina förvärvsarbeten?

För det tredje: alla förstår nog att föräldrarna vill barnens bästa och är oroliga för dem, men kan det kanske även vara så att de ibland underskattar både barnens och vikariernas förmåga att knyta små vänskapsband med varann?
Jag upplever att många förskolebarn ofta är nyfikna på nya ansikten, och verkar tycka det är rätt kul och spännande att träffa fler vuxna som bryr sig om dem och vill ta hand om dem.
(Andra barn tycker att det är jobbigare, och då försöker vi såklart ta hänsyn till det i möjligaste mån, och låta ordinarie personal ägna sig mer åt dem.)

Det är ett spännande, roligt, intensivt, givande, bitvis slitigt och utmanande jobb.
Jag vet ju sällan dan innan var jag ska hamna nästkommande arbetsdag, vilka tider jag ska jobba eller vilka jag ska träffa.

Den gångna veckan jobbade jag fyra dagar på fyra förskolor. Även om jag känner till ett av ställena väl, och ett annat ganska väl, är det väldigt många nya intryck att försöka smälta och pussla ihop i hjärnan.
Vad heter personalen på detta ställe? Vad tycker de om vikarier i allmänhet (det skiftar mycket beroende på var man hamnar, och man känner av läget och respektnivån rätt snabbt) och mig i synnerhet?
Kommer dem från grannavdelningarna att hälsa på mig, kanske till och med byta några ord när vi alla är utomhus med barnen senare?

Och så är det då sammanlagt ca 20 barn per dag (= ca 80 per vecka) som jag helst ska kunna namnen på, och lära känna lite. Veta hur jag bäst approachar dem, hjälper dem, tröstar dem och förmanar dem när så behövs. Veta vilket förhållningssätt och vilka regler som gäller på just det ställe jag inkallats till för dagen.

Vad får barnen göra och inte?
Vilka gränser kommer just denna barngrupp att testa nu när en ny fröken dykt upp?
Hur är rutinerna?
Hur stor plats ska jag ta, och hur mycket ansvar?

I jobbet ingår såklart också möten med barnens föräldrar. Ca 80 föräldrar på en vecka då. Eller ca 100 kanske är mer rimligt, eftersom det ibland är så att en lämnar och en annan hämtar.

Och detta för mig till nästa tanke/åsikt/fundering. Jag läste en krönika av Joakim Lamotte för nån månad sen eller så, om hur han störde sig på att vikarierna inte kom och hälsade eller presenterade sig när han kom till förskolan för att hämta sitt/sina barn.
Jag kan inte tala för exakt vilket bemötande han fick (eller inte fick), och tänker således inte säga nåt specifikt om det.
Visst, det är absolut beklagligt när folk inte kan föra sig socialt på sina arbetsplatser. Jag förstår frustrationen.

Men jag vill ändå tro att de flesta gör sitt bästa.

I vikarieinstruktionerna står tydligt att vi ska hälsa och presentera oss för föräldrarna. Något jag ser som självklart, det hör ju till vanligt hyfs.

Jag försöker få kontakt med alla föräldrar som kommer och går, om jag alls är i närheten av dem, och särskilt om jag är den enda yrkesutövaren i rummet/lokalen. Naturligtvis.

Jag säger försöker, eftersom det inte alltid är så lätt.

En del föräldrar kliver in/ut, hejar förstrött, ser över huvudet på en (eller nån helt annanstans) med blicken på ivrig jakt efter sitt barn och kanske en ordinarie personal.

Det är jättefint att fokuset ligger på barnen! Jag blir lite rörd varje gång ett barn och en mamma eller pappa återförenas i en rejäl kram efter en lång dag, och båda är lika lyckliga.

Ni förstår säkert vart jag vill komma, dock. Att bli förbi-tittad flera gånger om dan gör att man till slut blir liiite mindre hågad att typ armbåga sig fram, tvinga till sig förälderns uppmärksamhet för att för miljonte gången - som det känns - säga "hej jag heter Sanna och jag är vikarie här idag".
Man gör det ju, så gott man kan.

Men föräldrarna själva underlättar så otroligt mycket när de själva tar initiativ. Ser en i ögonen, hejar, kanske rentav på eget initiativ frågar "är du vikarie?". Ganska många gör så, och jag älskar dem för det.
(För att inte tala om de gullisar till vårdnadshavare som köper säsongsavslutningspresenter åt en när man jobbat ett tag på deras barns place - snacka om oförtjänt ära att få sånt!)

Med detta menar jag inte att alla måste komma fram och hälsa på vikarien; jag ber bara om lite förståelse från föräldrahållet, från dem som undrar varför vikarien är nonchalant eller dylikt. Det kanske inte är alltid nonchalans. Det kanske bara är så att hen inte orkar stå och stirra och känna sig påträngande för den där miljonte gången, i väntan på en möjlighet att sträcka fram näven och tjingsa.

Det var inte heller min mening att gnälla ur mig nu, jag ville bara ge min sida av saken.

Tack för ordet!

söndag, april 03, 2016

Reflektion, socker

Jahaja. Nu har det ju gått ett tag sen den sockerfria månaden tog slut. Hur tänker vi kring den? Jonathan har fått upp ögonen för hur mycket dolt socker man får i sig via maten, och vi tycker det känns rätt äckligt. Försöker även i fortsättning undvika det så mycket vi kan, men inte på ett fanatiskt sätt (om vi till exempel är bjudna på fika nånstans, så kommer vi inte dissa skinkan eller motsvarande för att den innehåller socker... osv).

När det gäller renodlade sötsaker kan vi konstatera en hel del. Till exempel att det mesta ju är fruktansvärt sött! Det känns så tydligt på ett helt annat sätt när kroppen varit helt utan sånt en period. Vi "firade" att månaden var över med några naturgodisar som hade väntat på oss i skafferiet. Men de smakade ju bara socker, vi åt högst en hel var.
Och så kom mina föräldrar hit, och pappa köpte delicatobollar till lördagskaffet. Jag såg faktiskt framemot att äta en... men tvi vale, det bara sockerknastrade i munnen, så det räckte med en halv.

MEN. Två dagar senare, i Gislaved, hade jag ju ändå mjukat upp lite, bland annat med det nämnda, och så en liten skvätt glass på söndagkvällen. Och innan jag visste ordet av, stod jag där ensam i köket, och tryckte i mig en hel delicatoboll. Nu var den god igen.
Sen bjöds det på paradischoklad, och jag åt 4-5 bitar utan problem.

Då kände jag att... nä. Om jag tillåter mig själv att äta sånt, så äter jag. Med känslan att har jag väl börjat så spelar inte mängden nån roll. "Har redan ätit socker idag så det är lika bra att köra på." Blir helt careless på en gång.

Så jag har fortsatt sockerförbud för mig själv. Inte hundra procent nolltolerans, men gällande sötsaker så är det begränsat till väl valda festliga tillfällen. Men såhär i vardagen, en chokladkaka på fredag kväll, en kafébiskvi då och då mitt i veckan... det funkar inte för mig.

Mår ju bättre utan. Är nästan helt osvullen i handlederna (socker triggar ju inflammationer, så om man som jag har fibromyalgi eller annan inflammatorisk sjukdom, bör man ju vara extra försiktig med vad man stoppar i sig), känner mig lättare och piggare i kroppen, har jämnare energi (kan hålla igång med alla möjliga sysslor och hittepågrejer en hel dag, om inte huvudvärk eller annat sätter käppar i hjulen förstås), klarare i huvudet, gladare, osv osv.

Och på ämnet sjukdomar, så har vi inte varit förkylda nåt sen vi började med detta. Jo jag var hostig och trött i fyra dar ungefär. Men inte alls så sänkt och slemmig som jag brukar bli. Och Jonis blev inte smittad alls.

Jonis vaknade däremot i måndags i Gislaved och kände sig irriterad från start. Sen gick hans blodsocker och humör upp och ner som en jojo hela dan. Det visade sig att han fått i sig mer socker än han trott på söndagen. Det var tydlig skillnad på honom.
Så jo, han är också rätt motiverad att fortsätta på den inslagna vägen, vårt nya piggare liv.

Det känns också härligt att vi kan äta frukt och lite honung utan att sötsuget triggas (vet att alla inte klarar det, men det funkar för oss och det är vi tacksamma för).

Så nu ska jag skära upp lite söndagsgodis - honungsmelon och mango - och fortsätta ha den slappaste dagen i mannaminne (fast är änna sugen på en promenad också).

Justja! På sammankomsten igår blev jag erbjuden godis från höger och vänster. Men åt inte en endaste bit! Känner mig stolt. Satte visserligen i mig en hel Läkerolask (JAG VET att det inte heller är nyttigt så off with the pekpinnar) istället, men ändå.

Justja igen! Jag gick ner 3,5 kg på fyra veckor, bara av att ta bort allt socker. Ändrade inte på nånting annat. Lite talande ändå.

Nåväl. Häpp!

tisdag, mars 15, 2016

Förkylning, frukter och filmkväll


Häj!

Nu har vi klarat av tre nästintill helt sockerfria veckor, och är således inne på den sista av de avtalade.

(Skriver "nästintill" pga. det blev ju några missar här och där, plus att vi ju äter lite honung ibland, och njuter hejvilt av frukt någon gång om dagen.
Vissa är ju väldigt noga med att påpeka att "det är ju faktiskt också socker"... och jo vi vet det, men det innehåller ju så mycket mer än så, och är dessutom smart och naturligt portionsförpackat  - i alla fall frukterna - så man vet ungefär hur stor dos som är rimligt att intaga. Varsågoda för lång parentes!)

Det har gått superbra. Vi kommer nog förlänga denna period med några veckor till, och sedan typ resten av livet hålla oss till att äta socker på helgerna eller vid väl valda tillfällen. Hähä. Inte sådär titt som tätt i vardagen, som innan, i alle fall.
Nu har vi ju i färskt minne alla förbättringar som skett i våra kroppar. Och dessutom på pränt här i bloggi.

Har jag skrivit om min huvudvärk förresten? Ursäkta tjatet i så fall, för här kommer det igen. Upplever att den kommer mer sällan. Men visst, den finns kvar. Än så länge. Dock eskalerar den inte på samma sätt som innan, utan om jag vaknar med den så vet jag att den förmodligen inte kommer förvärras till outhärdlighet. Den kan rentav klinga av när jag klivit upp, vevat igång kroppen och fått i mig lite mat och dryck.
Vågar boka mer grejer, lita mer på att kroppen ska funka som den ska, och att jag ska orka med en heldag av vad som nu väntar. Obeskrivligt skönt!

När vi handlar lägger vi mycket mer krut på frukt och grönsaker nu än tidigare. Det känns nyttigt, gott, roligt, färgglatt och generellt rätt fantastiskt.
Jag kan till och med tycka att en hel apelsin är lite för söt att äta rätt opp och ner.
Ni fattar ju.

... Japp, vi har blivit såna där människor som säger att frukt är godis... suck. Men det är för att vi på riktigt tycker det nu! Och det är ju härligt ändå. Skaparens fina, nyttiga godisgåva till oss jordbor.

I fredags hade vi filmkväll med Karin. Gruvade mig lite för att berätta för henne om vårt projekt och säga "ta med godis till dig själv om du vill" (för man vill ju inte verka tråkig och präktig, och huuur står man emot en skål löskarra en fredag kväll när man har den inom räckhåll?! det ultimata testet för mig)... men hon blev pepp på en nyttig mysafton.
Så vi vräkte i oss pistagenötter, fruktsallad featuring jordgubbar och grädde, samt morots- och gurkstavar med creme fraiche-dipp. Samt en flaska franskt gott vino (om man vill undvika "för sött" vin skall man försöka hitta sånt med max 3g sockerarter per 100g; innehåller det mer än så, kan man räkna med att socker har tillsatts efter jäsningsprocessen... så bye bye syltiga zinfandelpavor...).

Tydligen var detta snacks mycket energigivande eftersom vi satt uppe till nästan tre och avnjöt alla möjliga nittiotalsmusikvideos som efterfest när "My best friends wedding" ebbat ut.



Jahapp. Nu sitter jag här och är småsjuk med en jättejobbig hosta och öm bröstkorg/lungtrakt (får alltid nåt bronkitaktigt när jag blir minsta lilla förkyld, och blir dessutom skakis och vek av bricanylen, så jag är helt enkelt inte mycket att räkna med i detta tillstånd).
MEN.
Har ej varit tillnärmelsevis så däckad som jag brukar! Detta elände smög sig på lite smått redan i fredags eftermiddag, men jag har ändå kunnat vara igång fram till söndag eftermiddag. Igår jobbade jag hela morgonen, men pga. mkt besvärande hosta gick jag hem vid 11.

Visst, har varit lite hängig och så, men inte alls sådär ofräsch och genomförkyld-i-minst-en-vecka som brukligt är. Känner mig sannerligen på bättringsvägen nu, inspirerad, träningssugen och dan.

Såklart kan dålighetsgraden skilja från en förkylning till en annan, men vill ändå tro att kosten spelar in. Trots allt är det ju så att  socker minskar aktiviteten i de vita blodkropparna (som bekämpar bakterier och virus). Om man till exempel trycker i sig två burkar läsk (vad är det, typ tre glas?) minskar effektiviteten i nämnda blodkroppar med NITTITVÅ procent i upp till fem timmar.

Så det här med att trösthäva glass, godis och läsk när man är hemma syk = jättedålig idé.


Mhm, något pladdrigt inlägg pga. eftermiddagskaffe och inspirerad hjärna. Men nu ska jag övergå till ett annat skrivprojekt istället, och låta er vila ögonen en stund! Eller vad ni nu vill göra.

Peace!

torsdag, mars 10, 2016

Om att vara sockerfri på resande fot


Ytterligare en vecka har gått sen jag sist skrev. Då var vi precis på väg att packa in oss i bilen och roadtrippa till Uppsala. Fem timmar i bil. Utan godis. Hur skulle det gå?!
Bra, visade det sig. Vi hade en burk med fruktbitar i och en med nötter, mandlar och torkade plommon, och detta klarade vi oss fint på. Kände oss inte sömniga en enda gång under resan.

(Och som en liten bonus stannade vi på en Preem-mack i Alingsås och köpte en massa kaffe av en trevlig kassaherre som visade sig vara ifrån Lycksele. Vi förenades i lite norrländska ord och fraser, utbytte korta varianter av livsöden, och sedan var det dags att rulla vidare. Fint innehåll till livet, sånt där. Samt gott med kaffe.)

Väl framme i Uppsala hittade vi på diverse upptåg med AnnaKarin och Philippe - besökte Stockholm och ett mysigt gamla stan-kafé, åkte till Dalarna för en dag i slalombackar, med mera.
Såna saker som vanligtvis medför många intag av sötsaker alltså.
Jag hade gruvat mig, nästan varit beredd på ett litet nederlag.

Men se, jag klarade mig! Jonis med, men han är ju inte lika mycket sockerråtta som mig (lustigt nog, eftersom han uppenbarligen är mer sockerkänslig, och känner större skillnad i måendet av att vara utan, än vad jag gör).
På kafét drack jag färskt mynta-te och åt en melonskiva (genialisk sak att sälja som kontrast till allt sötebröd).
Och till skidäventyret hade AnnaKarin kokat ihop en fantastiskt god och mäktig varm choklad, på mjölk, grädde, massor av kakao och en liten skvätt honung. Den ihop med några ostmackor och lite termosvarm korv (urk) mättade alldeles utmärkt.

Om aftonen mumsade vi på frukt- och bärsallad med grädde. J tyckte det var det godaste nånsin. Typ.


När vi bilade hemåt igen på söndagen, blev vi hungriga ungefär halvvägs. Funderade på att gå in på Max i Örebro och ta en kycklingsallad... men efter lite googlande på innehållsförteckningar kröp det fram att de har tillsatt socker i nästan varenda ingrediens (även grönsakerna). Vi tappade lusten totalt, och begav oss till Ica istället. Köpte ett packe vattenmelonskivor, ett gäng franska ovala världsgoda miniostar och en påse nötmix. Det räckte bra.
(Men det var en väldig lättnad att ha tillagad mat väntandes hemma i frysen vid hemkomsten.)

Med detta vill jag ha sagt att det faktiskt är lättare än man (läs: jag) trott att hålla fast vid sin sockerfrihet. Resor och friluftsutflykter är ju tillfällen då det är väldigt lätt att ta sin tillflykt till diverse sockriga födoämnen, men tänker man bara liite bredare än vanligt så finns ju fullgoda alternativ nästan överallt.

Dessutom: när man redan tagit det stora steget att utesluta det direkta sockret, blir det mycket enklare att göra små förbättringar i matvalen utöver det också. Till exempel att byta ut riskakorna mot några morötter.

Däremot har vi inte gått så långt som till att ta bort all stärkelse eller snabba kolhydrater... vi äter ris- och bönpasta ibland, och bröd (mest hembakt - och glutenfritt förstås), osv. Men det är ju bra att byta ut så många som möjligt av dem mot långsamma motsvarigheter... och det var just det jag menade, att såna val känns enklare att göra nu. Det ena ger liksom det andra.

Vi känner också att vi njuter mer av den mat och de frukter och grönsaker vi äter. Och att det är enklare att handla; vi är bara fokuserade på vad vi BEHÖVER och inte en massa götta vi blir tomsugna på.


Och angående måendet... båda känner utan tvekan att vi generellt mår mycket bättre. Även om man kan ha dåliga dagar, med utmattning (mest J) och huvudvärk (mest jag) så är allmäntillståndet piggare och friskare. Och min huvudvärk eskalerar inte på samma sätt som innan, de gånger jag har den.
Vi känner oss mer... "hungriga på livet" (lustig klyscha det där, men det är faktiskt så det känns) och bättre rustade för allsköns utmaningar.

(Fick för övrigt en fråga om huruvida jag gått ner i vikt, häromdan. Det vet jag inte om jag har, men det verkar ju inte helt orimligt. Uppenbarligen gör justering av sockerintaget skillnad på kroppshyddan också. Fast det visste vi ju redan. Kroppen kan ju inte förbränna fett så länge den har en massa socker att förbränna.)



Ja varsågoda, det var dagens (veckans) uppdatering! Lite rörigt kanske, men det ingår i priset.

Ska tillstå att jag i skrivande stund är sjukt godissugen, och tandvattnet rinner vid blotta tanken på mjölkchoklad, sura nappar, lakritsfudge... ja ni fattar.

Men jag är icke slav under något (det är mitt mantra) och tänker inte ge efter!

Oh justja! Vi har hittat ett sockerfritt köttpålägg också. Icas rostbiff. God och tämligen ren.


Peace!