söndag, september 17, 2017

Ressuget och föräldrapenningen


Så var det söndag igen.

Veckorna rullar verkligen på som busskulor. Man hinner knappt ha söndagsångest förrän det är fredag, så det är ju skönt på sätt och vis.

(Fast fy vad tradigt det är att bara ha två jobbfria dagar per vecka, hur pallar folk i längden?! Förstår att alla inte har nåt val såklart. Men tror ändå att fler skulle kunna ha möjlighet att  jobba mindre och leva mer. Det är dock så lätt att hamna i samhällets ekorrhjul av bara farten.)

Och här sitter jag med mysbelysning, mandelkaka och kaffe, så har inga direkta klagomål på livet.

Tiden får gärna gå fort nu, rent preggomässigt. Längtar ju efter att träffa lillungen. Samtidigt blir jag mer och mer angelägen om att J och jag ska hinna njuta ordentligt den sista tiden som barnfria.
   Vi var ute och käkade lunch med några vänner efter mötet, och båda paren är ganska resande av sig. Det är ju... inte vi. Alltså. Vi gillar att resa. Vi har gjort det en del. Eller tja, litegrann. Men mest ägnar vi oss åt roadtrips inom eller nära Sverige, gör små helgutflykter hit och dit und zo weiter.

Men nu när vi kom hem från lunchen med massa resprat ringande i öronen, började vi genast googla på utlandstrippar i oktober/november. Så inspirerade och desperata, hehe!
Det blir så lätt en massa drömmar bara, och varje vinter är vi trötta, glåmiga och lite sura över att vi inte tog tag i att fixa den där anspråkslösa lilla solresan.

Så nu, med bulle i ugnen och allt, kanske det faktiskt blir av.
Japp, ett litet steg för ungefär alla andra, men ett ganska stort för H:ssons Jr.


Funderar även mycket på det här med föräldrapenning, ledighet och hur man bäst ska planera den. När jag häromveckan lyssnade på en podd där nån expert på Försäkringskassan intervjuades, förstod jag det som att för att man ska få 80% av sin lön i föräldrapenning, måste man ta ut penning för sju dagar i veckan. Annars sänks procenten lite för varje dag man inte tar ut ersättning.
Om man till exempel, som vi hade tänkt, tar ut ersättning för ca 4 dar i veckan (för att spara dagarna så länge som möjligt), är man alltså nere på drygt 50%  av lönen.
Kan detta stämma?! Har jag fattat rätt? Sjukt i så fall.
 
I så fall är det väl smartare att maxa dagarna, alltså plocka ut penning för 7 dar i veckan, och sätta in allt överflöd på ett konto dedikerat till framgen försörjning? Å distribuera de slantarna själv?

Ett annat alternativ som också verkar smart, är att ta ut ersättning för så få dagar man kan under barnets första levnadsår, för då påverkas ändå inte ens SGI (sjukpenninggrundande inkomst). Däremot måste man ta ut ersättning för minst 5 dar i veckan efter det första året för att skydda SGI:n. Så då kan man ju maxa uttagen efter det första året, kanske. Och, även då, spara överflödet för att kunna hålla barnet hemma så länge som möjligt och klara sig på mindre inkomst.
En fördel med detta är att barnet kostar som minst under det första året. Antar jag. Om amningen funkar som den ska, vill säga.

Men det är verkligen en djungel, och alla tips och tricks mottages tacksamt!
Prio ett för oss är alltså att slippa en tidig förskolestart, prio två är att planera så pengamässigt smart som möjligt. Vill ju inte att en massa kosing ska brinna inne bara för att vi vill ta ut ersättning för färre dagar per vecka. Då tar vi hellre ut allt på ett bräde och sparar dem.

Sen vill ju Jonis vara delvis pappaledig ända från start, vilket jag understödjer och tycker känns supermysigt. Vi kommer nog inte ta ut några dubbeldagar i så fall, utan jag är helt ledig från jobbet, och han är ledig kanske måndag och fredag.
Och så... ja. Får vi se hur många föräldradagar vi tar ut ersättning för. Antar att man har lika stor rätt till föräldraledighet även om man inte söker ersättning för alla de dagarna... eller?


Så många frågor!

Nu ska jag forska vidare i detta, och sen, ja då är det väl dags att börja förbereda för en ny arbetsvecka igen.
 Men lite mys ska allt hinnas med också!

Mvh svennebananlivet

måndag, september 11, 2017

Höstglöd och sparkar

Nämen se goddag, en månad senare!

Så härligt att ha en stund över med lite bloggarlust.

Jag anlände just till hemmets lugna och nystädade vrå, och möttes av angenäm eftermiddagssol ivrigt strålande genom vardagsrumsfönstren, efter en lång dag med tidigt jobbskift samt fikahäng och tjänst med tämligen fantastiska damer.

Och jag är så glad över att jag orkar fylla dagarna med lite mer liv, igen.

Det har gått över förväntan bra att jobba heltid hittills. Vi har haft en riktig mjukstart, med i snitt kanske 7 barn per dag, och relativt lättsamma inskolningar.
(Dessutom har mina kollegor mycket förståelse för mitt hälsotillstånd, och uppmanar mig att ta det lugnt och annat som inte är givet på småbarnsavdelning. Är så tacksam!)
Men eftersom mitt huvud krånglat, har jag inte orkat göra så mycket mer än det nödvändiga och lite till. Det här med att vara nöjessocial har inte legat jättehögt på priolistan.
(Sen är vi ju såna hemmasorkar också, J och jag, så vi får ibland påminna oss om att hänga med vänner...)

MEN. För två veckor sen började jag på barnmorskans inrådan att äta järntabletter - och huvudet har blivit mycket bättre!
Glatt överraskad blev jag, och läste på lite om järnbrist, och insåg att sammanhanget ju faktiskt var helt logiskt.
När man har järnbrist är det alltså lite sämre med röda blodkroppar i omlopp, och således transporteras inte lika mycket syre runt i ens lekamen. Man kan klara det ganska bra, med rätt låga värden, men kroppen kompenserar såklart på olika sätt, fiffig som den är. Och huvudet gör det genom att utvidga sina blodkärl.
Tada, där sätter migränen alltså in. Antar jag.

Så, ja. Nu vågar jag planera in saker i kalendern igen. Mycket trevligt.


På jobbet har allvaret börjat kicka in så smått; idag hade vi nästan full barngrupp. Plus att jag har min första egna inskolning in the making, OCH jag har börjat ha samling före lunch... vi kör veckovis, i personalgruppen, så var tredje vecka är det upp till bevis för undertecknad. Fy vilken ångest jag hade första dan, mycket mer än inför inskolningen. Sitta på en pall och lalla pedagogiskt med sånger och leksaker... hua. Men det gick bra, och nu känns det helt vanligt. Prestationsångesten är borta. Vissa dar sjunger man falskare än andra, och det är helt okej.
Bra terapi för mig, sånghämmad AB.


På bebisfronten då? Massor av nytt!

På ett tisdagsmöte, när jag var i slutet av vecka 16 (går in i ny vecka varje onsdag), kände jag tydligt fladder i magen för första gången! Det kändes typ som gaser fast inte riktigt. Och alldeles för långt fram & nere i magen för att riktigt kunna stämma med tarmeriet. Lite som en fiskstjärt, eller som fjärilar, som man ju läst att det "ska" kännas.
Det var högtidligt och fint!

Och när vi var i Norge på tjänsteresa med Joel och Febe (plus mamma och pappa i några dar), när jag nyss hade gått in i vecka 18, var det premiär för att känna pluttens moves utanpå magen. Så häftigt! Låg i sängen på kvällen, och den bökade omkring så mycket där inne, så jag testade att lägga näven utanpå kistan. Och jajamen, där kom det.
Succén upprepades såklart inte när J skulle känna, men sen dess har vi båda känt massa bestämda buffningar på alla möjliga ställen på magen. Vi har redan fått en bild av vad det är för en liten karaktär, av rörelserna att döma. En mini-jag, i princip; så liten men bestämd och kraftfull i kroppsspråket.
Blir intressant att se hur väl det stämmer. Hoppas för allas skull att lynnet blir lite mer som J's dock. Om man nu ska se till hur vi var som små. Jag sur, svårflirtad och grinig, han glad som en sol.


För 1,5 vecka sen var vi på rutinultraljudet på östra sjukhuset. Det var lite känslosamt och nervöst i väntrummet innan. Jag har ju inte varit så orolig för nånting innan, men plötsligt, nån dag innan rul, slog det mig att nåt KAN ju vara fel, och då är möjligheten stor att upptäcka det just vid denna undersökning.
Barnet kanske inte har nån storhjärna till exempel, hade jag läst i nån bok, och jag tänkte att det skulle vara så typiskt mig att få en unge utan.

Men det såg ut att vara ett alldeles normalt och livligt litet barn, och jag frågade specifikt om den hade hjärna... det hade den. Phiuh.
Barnmorskan frågade om vi ville veta vad det var. I fråga om kön alltså. Vi sa att vi inte hade kunnat bestämma oss (jag var mer sugen att få veta, än J, men inte hundra säker ändå), och frågade om hon kunde skriva det på en lapp.
Det ville hon inte, utan ville vi veta så skulle vi kolla tillsammans. Men hon rådde oss till att strunta i det ifall vi var osäkra. Sååå då struntade vi i det.
Kändes lite snopet, men nu i efterhand är jag jätteglad att vi inte vet! Mycket roligare att få veta det live ju!

Och varför ska man veta innan, egentligen? Förutom för att man kan spricka av nyfikenhet annars?
Om man gärna vill ha det ena mer än det andra, eller är väldigt inställd på att det är en pojk, eller en tös, då kan det nog vara en bra idé att kolla. Men vi känner oss totalt nollade gällande vad vi önskar oss. Båda känns exakt lika kul - och troligt!

Jag tycker även att den är lite märklig, tanken på att namnge sitt barn innan man ens sett det. Eller märklig... alla gör ju som de vill, och jag dömer ingen. Men själv tycker jag det känns lite trist, eller kanske snarare SVÅRT att veta vad ungen ska heta, eller ha för slags namn, innan jag ens haft en chans att lära känna den någorlunda.


Det här med att boa i hemmet har också kommit över mig lite smått. Har rensat ut vår lilla garderob i sovrummet, städat den och dedikerat den helt till bebbekläder och annat smått gull. Lite tidigt måhända, men vi har redan fått ärva såpass mycket grejer att det börjar bli klurigt med tillfällig förvaring av allt.
Kändes sjukt tillfredsställande att stå och vika små nytvättade plagg, sortera i storleksordning, och lägga in prydligt på hyllor.
Kära hjärtanes sicken hormonpåse man är!

Jo vi har fixat vagn också. Valet föll på en Emmaljunga Viking, den perfekta kompromissen av våra behov och önskemål!
Köpte för några veckor sen ett nytt chassi i modellen "lounge" (haha så fancy), med rejäla lättsvängda lufthjul och fantastiskt skönt handtag. Nytt, faktiskt. Men på rea.
Sen kompletterade vi igår med en liggdel från Blocket. En svart, som jag å det bestämdaste inte ville ha. Men se, vi kom underfund med att man kan byta ut suffletten till en i klatschig kulör!
Så nu står den svarta liggdelen här i vardagsrummet ändå, och är rätt fin måste jag tillstå. Å en gul sufflett är på väg på posten, även den köpt begagnad för en blygsam penning.
Tänker att vagnen blir som en fräsig liten humla när vi drar omkring i gråslasket i februari. Är löjligt taggad! 


Nåväl. Nu ska jag sluta bränna sönder era hjärnor med mitt gaggande, och laga lite mat till mig och gullmannen som just kom hem från sin maratondag.

Avslutar med liten bildkavalkad.









Ja. Vet inte vad som hände med vecka 18-bilden, den blev helt enkelt för ful för bloggen (å då är jag ändå inte kinkig). Hoppas ni överlever utan den. Det hände ju inte så hemskans mycket mellan vecka 17 och 19 ändå, sizewise. Men vecka 20, hallå lejonkulan!
Har förstått på kommentarer och jämförelser att jag kanske har en relativt stor mage. Fast alla är ju olika, och det spelar ju verkligen ingen roll. Men. Större mage kan tydligen tyda på mycket fostervatten, vilket gör bebben slätare i huden vid ankomst. Så jag tar det som nåt positivt (inte för att släta bebbar är bättre än skrynkliga meeen ni fattar).
En mage är en mage är en mage. Alla är bra. Alla bebbar också.

Längst ner syns vår suddiga lilla plutt som vägrade posera för stillbild i tydlig profil. Men knät är uppdraget och näven är knuten i alla fall, det tyder väl ändå på lite blivande kameravana..?



 'Til next time!

lördag, augusti 05, 2017

I'm back - äntligen en inspirerad lördag!


Ja! Efter flera monumentalt sega dagar utan lust och ork att göra just nånting (inte så konstigt med tanke på skallens tillstånd kanske), är det extremt skönt att från i eftermiddag känna igen sig själv igen.
Fick lust att baka kladdkaka, göra fruktsallad, promenera, och det ena med det tredje. Så det gjorde jag.
Och en promenad gör alltid susen. Jag har så lätt att fastna nämligen, inne och hemma, framför telefonen eller serier, när jag varit tvungen att hålla mig stilla ett tag. Även när rastlösheten börjat komma krypande. Det är så svårt att komma till skott och bryta sig loss, veta var man ska börja!
Att då ta en runda, om så bara en liten runt kvarteret, är verkligen guld. Kroppen och hjärnan vaknar till, och jag kommer hem med ny fixarmotivation.

Efter kvällens promenad, tillsammans med min vattkoppskurerande man, bestämde vi oss för att hänga upp en darttavla som min käre far skänkt till oss, i garaget. Ok det var helt och hållet min mans idé, men jag hakade entusiastiskt på!
Så vi tävlade lite (jag vann till slut med 4 poäng, inte för att det är viktigt meeen) och dödade några spindlar, och fantiserade om att uppgradera aktivitetscentra-möjligheterna i garaget ytterligare genom att skaffa dit nåt begagnat gammalt pingisbord.
Bara att rulla ut bilen på fyratimmarsparkeringen och fälla ut bordet och spela ju! Hur kul?!

Nå, nu är jag här i hemmets lugna vrå igen, och har redan börjat planera för morgondagens middag... vad händer? Är det höstrutinlängtan som kickat in? Eller bara the wonders of the promenix? Praktiskt, i vilket fall.
Imorgon innan mötet ska jag åstadkomma nåt slags pulled beef på en fransyska som ligger i kylen och väntar, så nu står lergrytan och gonar till sig med lite vatten i.
Eller ja, jag åstadkommer ju inte så mycket, slänger ihop lite grejer och skjutsar in i ugnen ba, och åtta timmar senare äter vi resultatet.
Tänkte testa ett recept med lök, krossade tomater, salt och peppar. Mest för att det är typ det vi har hemma. Hoppas det blir oäckligt.


Jo en annan grej. På måndag börjar jag jobba heltid. HELTID. Har inte gjort det på hur många år som helst! Och aldrig på förskola. Har gruvat mig massivt och undrat hur det ska gå. (Gillar verkligen inte att spendera merparten av min tid på arbetet, och är väldigt tacksam över möjligheten att ha sluppit det ett bra tag.)

Men nu försöker jag se det rätt positivt. Det är ju bara tillfälligt, i några månader, och i syftet att jag ska kunna vara hemma så länge som möjligt med mitt barn sen. Dryga ut mammapengarna så mycket jag bara kan. Fin målbild ändå!
Plus att det nästan känns lite skolstartspirrigt nu. Önskar bara att jag hade användning för ett nytt pennskrin med spännande, färgglatt innehåll.
Men jag tänker i alla fall måla naglarna i nån fin färg, och vara så frökenmysig jag bara kan för de små trollen.

Ser det som en spännande utmaning! Och dessutom slutar jag ju tidigt var tredje dag, och kommer ha goda möjligheter att ägna mig åt mitt ideella arbete de dagarna. Samt att vila.

Längtar dock redan till månaden innan förlossning, då jag ska vara ledig och hemmafixa en masse. Ser framför mig hur jag går runt och småmyser på ett moderligt sätt, fixar storkok och brödbak för infrysning, bäddar i ordning i spjälsängen, viker i ordning alla minimala kläder, osv.
Får väl se hur verkligheten ser ut...

Jo förresten jag kom på en konstig graviditetskrämpa jag har! Eller krämpa är det ju inte riktigt. Mer ett irritationsmoment.
Nämligen att det känns lite svullet och tjockt i svalget, nästan alltid. Inte så det är svårt att andas, MEN, det är lätt att bli störigt illamående, speciellt mitt i en måltid. Man sitter och slänger i sig god föda av hjärtans lust, och så rätt vad det är så retas den där nerven i det småsvullna svalget, och så tappar man helt suget att fortsätta äta.
Samt att det är omöjligt att borsta tänderna utan att tjöjsas. Känns som kräkreflexen flyttat upp en decimeter i halsen.
Ja, det är väl det jag har att klaga på.
Plus att jag vill spy vid blotta tanken på sill, som jag i normala fall älskar.

Intressant va? Nån som känner igen? Vad mer vill ni veta? Frågar jag, som vore jag värsta kändisbloggerskan. Men det är jag ju i princip såatteee.


Nu blir det kvällsfika, tjipp å hej!



Suddig inblick i H:ssons aktivitetscentra


torsdag, augusti 03, 2017

Ett plus ett blir...?


Men hallå där!
Bara sju månader sen sist jag skrev, och ett helt liv har hunnit passera.

Nä, inte riktigt. Det mesta är sig likt, med en liten - eller stor - skillnad:
Vi ska få en bebis!
(Inser att chansen är rätt stor att du som läser detta redan vet om 'et, men ah du kan väl spela med lite?)

I slutet av januari beräknas den titta ut, så det är alltså max ett halvår kvar. Tiden går så fort, och så långsamt!

I drygt två månader har vi vetat om denna glada överraskning, och än så länge känns ingen panik, bara ett lugn och en stor glädje. Många frågor och funderingar såklart, men inte så mycket aktiv oro. Visst, vi är väl medvetna om att mycket kan hända och gå fel. Men så är det ju med allt i livet. Varför ta ut oroskänslor i förskott? Sånt kan man ju inte alltid styra såklart, och därför är jag väldigt tacksam över mitt -och J's - enorma inre lugn.

Är alltså i vecka 16 (15+1) nu, och mår generellt bra. Har inte haft så många klassiska graviditetsbesvär, knappt nåt illamående. Lite extra trött bara.
Däremot har mitt huvud varit extra jobbigt och bråkigt. Intensivare migränattacker, mer vardagshuvudvärk.
Dels pga. hormonförändringar, säkert, men också pga. att jag inte kan kapa värktopparna med Treo nu. Alvedon är det enda som gäller, och det vill jag inte ta för ofta. Dessutom är det för amatörer, och hjälper föga.
Har fått triptaner mot migränen, de funkar helt okej även om de inte utplånar hela eländet. Men de hjälper mig att sova bort mycket av smärtan i alla fall.

Nå, nog om detta, vem vill läsa ingående om ens sjuka huvud? Väldigt tråkigt ämne. Men just nu framträdande i min vardag.
(Inne på fjärde dimmiga dagen i rad nu, men hyser hopp om att orka åka och handla lite mat snart i alla fall, och kanske städa hemmet också.)

Hursomhelst. Eftersom jag alltid sett det som självklart att jag nån gång i livet ska vara en mamma, så ser jag såklart mycket framemot detta äventyr! Känns helt overkligt fantastiskt och gulligt och omvälvande att jag - okej, vi - ska få en alldeles egen sötdoftande ljuvlig bajsmaskin, när man mediterar över det.

Samtidigt känns det dock rätt abstrakt fortfarande, även om vi såg vår gulliga lilla körv på ultraljud redan i vecka 11, när den var 3 cm liten.

Vi försöker mest strukturera upp förmånligast möjliga föräldraledighetsplaner, ta oss fram i barnvagnsdjungeln (lättkörd vagn som får plats i en Golf 2017-skuff, tips mottages tacksamt!) och planera rent utrymmesmässigt i hemmet för det här lilla tillskottet.
En bebbe i en tvåa lär väl inte vara några problem egentligen, men vi hoppas på att kunna byta till oss en trea i samma område, ganska snart. Inte minst för att få ett extrarum till påhälsande släktingar; något säger mig att de kommer dyka upp mer frekvent framgent.


Nu hör bebben när vi pratar, och rycker tydligen till om höga ljud dyker upp nära magen. Den övar på andning och ansiktsuttryck, tuffa moves, samt har börjat bilda mekonium (läs beckbajs). Bland annat. Full huggning där inne, helt enkelt!

Inom några veckor ska jag tydligen kunna känna hur den rör sig. Då blir det nog snäppet mer verkligt, alltihop.


Jag har även börjat föreviga den lilla kalaskulan som blir allt svårare att dölja, och i äkta blogg-anda börjat trixa med bilderna i nån pluttenuttig shabby chicig app?! Skyller allt på hormonerna, och bjuder till... varsågoda:







Jo. Jag äger fler plagg än den där klänningen. Och ja jag döljer nån ful folderhållare på vårdcentralens toa med ett knöligt hjärta.
Och jo, det är kul att se hur formen ändras så snabbt, från lite mer jämnsvullen förra veckan, till mer tydlig lillboll denna vecka.
Tycker i alla fall jag.


Risken finns att jag börjar skriva oftare nu... *tappar genast halva läsarskaran*
Detta är ju ett ganska kul ämne att uppdatera och vilja skriva av sig om!
I alla fall om man är drabbad själv, hehe.

Nå, nu blir det uppryckning i det lilla hushållet.


Peace!


söndag, januari 15, 2017

Projekten, Sundsvall och Pippi Långstrump


Det här med att påbörja projekt är jag ganska bra på.
Att avsluta dem... inte lika skillad på det.
Men idag blev ett färdigt, nämligen tillverkandet av vårt bröllopsalbum!

Alltså, tillverka låter lite väl craftsy, har inte direkt byggt ihop självaste pärmarna och arken. Bara klippt, klistrat och skrivit små försök till käcka kommentarer i marginalerna.

Roligt att ha det färdigt till vår treåriga bröllopsdag (onsdag). TRE! Ja. Var tar tiden vägen, osv, det går ju fortare för varje år, etc.

Andra grejer som är på gång: hänga upp tavlor som bara står lutade här och där mot diverse väggar, plantera kryddväxter och försöka få till nåt slags örtagårdskänsla i köksfönstret, skriva klart den där barnboken jag började knåpa på (och konstnärsgeniet Febe började illustrera) för typ två år sen, lära mig hantera en systemkamera vi har liggandes, läsa ut alla böcker jag påbörjat, fortsätta lära mig gitarr av min eminente speleman... ja ni fattar.

Varför är det så lätt att börja snöa in på nånting men så svårt att fortsätta vara... insnöad?

Jo jag vill måla sovrumsväggarna också. Halvmörkt, i nåt slags mellanting mellan olivgrönt och grått. Varmt, men inte geggigt.
Vad tror vi om det? Skulle inte inredningsdetaljer och annat komma fram på ett trevligt sätt? Skulle det inte vara inbjudande, vilsamt och alldeles underbart?

Det tror jag...

Hursomhelst.

För ett tag sen sa J till mig när vi hade lagt oss på kvällen:
"Du är min räka."
Jag: "Rosa och knölig?"
J: "Nä, liten och älskar havet... Och pepparkornsögon."

Ganska kul tycker jag. Och sant, får en väl tillstå.


Oh, i detta nu spelas "I think of you" med Rodriguez i det lilla hushållet. Vi dansade nåt slags liten bröllopsvals till den, när det begav sig. För tre långa år sen, hähä. Lite nostalgiskt, ändå.

För övrigt har detta år nog varit vårt bästa. Hittills. Vi har lärt känna varann bättre, lärt oss landa och vila i våra nya roller i livet, jobbat ihop oss till ett riktigt tajt och mysigt litet team, och haft mycket roligt för oss, här i vår lilla vardag. Samt blivit något lite piggare.
J gör mina dagar mer gyllene, han plåstrar min själ när den behöver det, han klappar, kramar och förstår så bra. Jag vet helt ärligt inte riktigt vad jag skulle göra utan honom.
     Och det är fint att få känna så.


Jag kollade på alla avsnitt av Pippi Långstrump förra veckan, de låg ute på SVTplay. Har nog knappt sett dem sen jag själv var ett barn och tyckte Pippi var ganska STOR. Skum känsla.
Hursomhelst så fann jag mig själv väldigt engagerad i det hele. Twittrade ett halvt dygn om olika intryck.
Och än är det inte över, ty här kommer mer...

Vad mysigt det är! Såna härliga färger och miljöer. Minns att jag fick drömlivskänsla av godisbutiken med omnejd när jag var liten.
Nu vet jag att det ju är i Visby! Där jag vandrat omkring, levt och frodats. Kul.
Fast på vintern bor de tydligen i en annan stad... föga logiskt... kanske inte inte det mest ologiska med hela storyn, men ändå.

Prussiluskan var ju dock inte alls så gammal och tantig som jag mindes. Pippi inte lika vuxen. Inte heller lika störig som jag hade för mig. Hon var faktiskt mest skön. Väldigt modig. Samtidigt sårbar och ensam.
Gillar hennes inställning, önskar jag hade mer av den själv. När Tommy och Annika frågade om hon kunde åka skridskor till exempel. Då svarade hon enkelt att hon aldrig hade gjort det, så det kunde hon väl säkert.
Va! Det var väl old news för alla, men strunt samma. Jag ska anamma den attityden i mitt liv från och med nu.



Och hallå, hennes pappa är Beppe Wolgers - så härlig person plus karaktär! Hade också blivit förtjust om jag var Prussiluskan (men tack och lov ändå, att jag inte är hon).

Och så Herr Nilsson då. He cracks me up med sin blotta existens. Så liten och retig. Identifierar mig mest med honom, av alla karaktärer.

Det störigaste i serien är kanske att de sjunger lite väl mycket och frenetiskt. Och alla barn som blåser så mycket i lerduvor. Vad är dealen?! Fattar ju att Pippi köpt dem åt barnen, men kom igen, så kul kan det inte vara att blåsa och spela i oändlighet. Låter bra gör det inte heller.
Och så Tommy då. Den gubbige lille pojken med schitzofren dialekt. Men han är ju snäll i alle fall.



För övrigt var vi i Sundsvall i jul- och nyårstrakten. Det var mysigt, vilsamt, intensivt, roligt och lite nostalgiskt.
Vi spenderade bland annat några timmar hemma hos Jacob och Rebecka, som skaffat trea (men bor kvar i Korsta, känns tryggt ändå) och hund. Det slog mig då - så vuxna vi är nu! Jag, kakan och Jake-a-roo vid ett matsalsbord med varsin livskamrat. Det kändes så annorlunda. Som förr men ändå helt nytt. Som förr men mycket bättre. Fint.

Vi var på mysig middag hos Julia och Amadeus också, i det lilla huset med lilla Dagny-katten. Lite samma känsla där.

Ett kvitto på att man inte är nån youngster längre.

Ack så befriande!


Oooch så hann vi bada tunna, basta, lära känna holländare, promenera på isig sjö, spela pingis, gå på traditionsenlig släktmiddag (denna gång slapp vi tack och lov firmajulfesten med stort f som vi överraskande nog fick uppleva på Chow praya river för två år sen), gå på möten och i tjänsten, och hemmamysa med mina mästermysare till föräldrar. Bland annat.

Det var alldeles lagom att åka hem efter en vecka.

Ja, Göteborg är nog hem för oss. I alla fall just nu. Och ibland måste man ju vara i nuet, ändå. Vi har det fint här i vår lilla tvåa. Vi kämpar på.
Snart börjar det verkliga livet, tills dess gör vi det bästa av denna kuliss. Och gläds åt stort och smått när så är möjligt.


Ta hand om er, och tack för tålamodet med detta rödtrådsbefriade inlägg!

tisdag, december 20, 2016

Cleaning out my closet

Jag har läst igenom alla gamla blogginlägg.

Jag har skrattat en del, men också skämts en del.

Jag har redigerat och raderat obekväma, ogenomtänkta inlägg.

Jag har konstaterat att även om man aldrig blir fullärd eller perfekt, så OJ vad jag hade mycket att lära, som 20-22-åring. När jag trodde att jag var rätt vuxen. Har ofta känt mig så lillgammal, klok, förnuftig... och det har jag säkert varit, på många sätt.

Men också naiv, obalanserad och dumdristig.

Det är ett livsverk att få sin "uppfattningsförmåga övad", och jag har mycket kvar att slipa på.

Men när jag läste vissa grejer undrade jag om jag verkligen var samma person då som jag är nu. Samtidigt förstod jag bättre vad som gjort mig till den, hur, jag är idag.

Vet att ett fåtal personer läst denna blogg i många år. Hoppas att du/ni förstår att det var en kalv på grönbete som skrev, back in the days.

Kommer inte att göra allt perfekt, eller skriva perfekt, hädanefter heller. Men har lärt mig mycket på vägen.  



Peace!

/Kalven som börjar bli en stor ko

lördag, september 03, 2016

Om romantikhets och firandeångest


Idag firar vi treårig förlovning. (Grattis till oss!)
Eller tja.
Egentligen är själva ringbytardagen den 5/9, alltså i övermorgon. Men eftersom det är en måndag tänkte vi partaja idag, lördag, istället.

Det går sådär, dock.

Jag får alltid lite ågren på såna här kärleksrelaterade högtidsdagar, eftersom de av nån anledning är så viktiga för mig. Jag laddar upp länge, vill planera detaljerat, göra nånting extra.
Vill överraska och bli överraskad. Hitta den perfekta presenten till J, och helt plötsligt bli överöst med värsta blomregnet av honom. Vill att vi ska vara extra snygga, extra kära och extra lyckliga såna här dar.
Vilket såklart rätt ofta resulterar i motsatsen.

Nä, inte så illa kanske. Vi har det ju mysigt ihop allt som oftast, även idag. Men ni fattar. Ofta när når ska firas eller vara speciellt, är nån av oss väldigt trött eller sjuk eller både och, vädret tråkigt och inspirationen låg.

Idag, till exempel, är jag är migränig samt mens- och gråtful, med skuggor under ögonen och noll procent utstrålning.
Och varför gråtful? Just eftersom att inget får gå fel denna dag, eftersom det är en dag att fira (och kanske lite pga. hormoner), så blir varje liten fadäs en katastrof, varje litet missförstånd ödesdigert och varje uns av vanlig vardagskänsla ett hot mot hela alltet och själva vår existens.

Så nu när jag inte orkat planera en helt fantastisk dag, inte ens orkat städa färdigt lägenheten, inte köpt hem nån god mat, inte hittat nån present till J, inte blivit överraskad... ja då är allt plötsligt värdelöst och grått.

Fast egentligen duger det alldeles utmärkt, och J är helnöjd. Han tar allting med ro och inser att det finns många dagar att göra mysiga grejer på.

Vi hemmamyser med bra musik, pannkakor tillagade av J, en massa kaffe, och Forzaspelande. En restaurangbokning väntar ikväll, och innan det ska vi på det enda i överraskningsväg jag ordnat - en parfotografering (inget snuskigt) hos fantastiska Angeliqa Daldorph (asoraphoto.com) i fin utomhusmiljö.

(Det är dock inte en överraskning längre, för jag berättade för J förut, när jag grät ännu mer pga. jag hade gråtit och förstört dagens ansikte. Oh well.)


Nu var planen att vi skulle sprätta en flaska fin champagne också, som vi fått i bröllopspresent (och som enligt anvisningar ska sparas till vår tioåriga bröllopsdag... men det är nog inte helt realistiskt)... men jag vet inte. Med rådande sinnestillstånd känns det mer som en tröst än som ett fir, att öppna den. Dessutom vill jag inte riskera att få ännu fulare och mindre huvudvärksögon. Det är inte så snyggt på bild.

Får se hur vi gör.

Jag skriver inte detta för att klaga, utan mest för att skildra livet som det är. Tror att många känner igen sig. Det här med press och förväntningar på en viss dag, det kan förstöra så mycket. Tack och lov att vi inte firar födelsedagar och en massa annat jox!

J och jag, vi har det som bäst i den vanliga vardagen. Små oglamourösa, till synes oviktiga handlingar av kärlek och omtanke. Spontana små utflykter och infall. Det är det som räknas. Som är det viktigaste. Och det är han bäst på.

Att jag ibland längtar efter filmisk romantik, det är bara för att jag är ett barn av min tid, med kvardröjande tonårsfantasier gödda av romcoms och förhållanden man beskådat på avstånd. Där man bara ser det där extravaganta, men inte vet hur de har det till vardags.

Det vi har är bättre, jag vill inte byta bort det mot allt hollywoodfluff i världen.


Nu ska jag täcka det här puffiga fejset med smink, släppa ut håret, dra på mig en klänning och ha en helt vanlig höstlördag med mitt hjärta. För det är ju faktiskt hur mysigt som helst.



Peace.